Aftonbladet – 1 februari 1873, sida 3

rlods håstorla, år dettomo Något för oss fråm mande och likgiltigt vi betraktå Vi sei den antika tidens historia liksom grunddrag. hvilka oupphörligt ånyo möta oss i mensklighetens utveckling; vi se i de gamla folkens ödesvexlingar väsentliga sidor af den senare tidens utveckling på förhand betecknade och så att säga utpräglade i en typisk form. För ett par år sedåti hade vi nöjet an mäla en samling Norske Bygdesagn af universitetsbibliotekarien L. Daag; ex för fattare ihöd sällspord förmåga att taga Yära på det skenbart obetydliga, men dock kul. turhistoriskt värderika, sätt framställa det samma i en för allmänheten tilltalande form. Ett nytt häfte af dessa små drag ur allmogens lif och åskbäningssätt har nyligen lemnat pressen (Kristiania, J.: W. Cappelens forlag), innehällande dels muntliga traditioner, dels utdrag ur handskrifter eller mindre bekanta tryckalster. Åtskilligt i det nya häftet rör sig kring forntida fiendtliga förhållanden till Sverige, för öfrigt är det sägner om fredlösa, om sjöröfvare 0. 8. V., till största delen ganska målande och karakteristiskt för en förgången tids uppfattping och lefnadssätt. Som något ganska intressant ha vi bland annat fäst oss vid ett bidrag till falkfångstens historia i norden. Som bekant är, har man här från urminnes tid dresserat falkar till jagt. Bevis härpå förekomma redan i sagorna om Ragnar Lodbrok och den fabelaktige kung Gautrek. Olaf den helige skall ha hemtat falkar från Island o. s. v. Först under sextonde Åårhundradet började emellertid främlingar i större mängd söka falkar på de norska fjellen. År 1560 utfärdades derför ett kungabref, hvari det heter, att Kongen forfarer, at mange falkefängere ligge udi vort rige Norge og der fange, hvis falker der er, og siden udföre dem af riget og intet derfor udgiver til os og kronem. För detta skulle det nu sättas en bom, alla de fångade falkarne skulle nedsändas till kungen och ingen undrykkes på veien. Från denna tid förekomma ock ofta privilegiebref för främmande falkfångare. År 1613 omtalas en Bartholomzeus Henrik, den storbritanniske kung Jakob den förstes falkfångare. Mot slutet af sjuttonde århundradet plägade falk: föngsten i Norge vara bortarrenderad och ända till 1718 innehade isynnerhet män från Brabant denna förmån, mot en årlig afgift af 500 rår, förutom nägra falkar till kungen. Efter hand aftog emellertid förfrågan, tillfällena till fångst förminskades naturligtvis också, och vid pass 1790 hade troligen hela detta näringsföng upphört. Likvälskalldet ännu i mannaminne någon enskild gång bafva händt, att utländingar infunnit sig för att fånga falkar till jagt. Bland roande anekdoter berättas, att en bonde från Serna, som lefde ännu 1733, fann en gäng på jellet en död falk med två små bjellror kring halsen och en messingsring :riog hvarje fot. På dessa messingsringar toa on holländsk inskrift, och det var der ör troligr 2tt fågeln flytt från Holland len långa vägen öfver hafvet och hem till le norska ffjellen, Jill Eminnelse blefvo jellrorna gömda i Bette ny ka. R På det skönlitterära smråder ha vi att ämtia Tyve Sange af L. D., underu vil ken signatur man vid ett flygtigt påseende kulle kunna tro sig återfinna professor L. ietrichson, något som emellertid vederläges af häftets innehåll. Det är uppsluppna ch satiriska dikter af oskyldig och stunom rätt roande art, men af föga sjelfstänighet. Från den Gyldendalske Boghandel i Kjöenhavn har utsändts ett med mycken omorg utarbetadt bidrag till Leonora Chritina Ulfeldts historia, af S. Birket Smith, amme förtjenstfulle samlare, som för några r sedan utgaf den olyckliga konungadoterns Jammersminde (sedermera tryckt i y upplaga). Det är egentligen Leonora ihristinas vistelse på Maribo Kloster, som det senare arbetet tagits till föremål för itiska forskningar, hvarjemte förf. begagat tillfället att gifva åtskilliga ganska värerika Historiska nppplysningar om danska losterförhållander: