Aftonbladet – 1 februari 1873, sida 3

LITTERATUR-TIDNING. inkehållt. Sterlges Hidderskäps och Adels Riksdaj prötökoller. — Årihenivs, Latidtbrikskalender: Norskoch dansk litteratur I. — Musiklitteratur. Litteraturoch konstnotiser. Sverigee Ridderskaps och Adels Riksdagspro tokoll. Pjerde. delen: Andra häfte i650—1551. (Stockholin; I. Hägg ströms bokttyckeri 1872. Pris 3 rår. Det är icke blott den föf en större all mänhet afsedda litteraturen, som den dag liga pressen hos oss har att anmäla. Sak naden a? ett litsrär tidskrift — en sådar nemligen som gör skäl för detta Haid, är måhända icke inom någon annan gren al litterattireg så-kännbar sötn inom dem bi störiska. Nu är förlållandöt sådabt ätt Mån gen historieforskare, som skulle kunna gifva ett nytt uppslag och en hittills okänd ut redning åt ganska vigtiga historiska frågor. hvilka icke äro af den natur att de kunna blifva föremål för särskilda arbeten, är j saknad af tillfälle att meddela sina resultat åt historiens vänner. Detta skulle natiärligtvis bäst afhjelpas genom en historisk tidskrift i likhet med hvad våra grannar kinnat i dön vägeh åstadkomma, Men icke nog härmed. Man har skäl att ytterligare beklaga att Vår allmänhet icke visat sig ega tillräcklig kärlek till sitt lands litteratur för att befrämja och möjliggöra utgifvandet af en tidskrift, hvars syfte vore att uteslutande egna sig åt litteraturens utveckling, och hvarest äfven plats kunde inrymmas åt en öfversigt af den historiska forskningens gång, hvarom allmänheten, såsom det på senare tider visat gig, skulle lemnas i fullkomlig okunnighet, derest icke tidvingarna deråt egnade sin uppmärksamhet. Måhända ligger åock felet icke, såsom vi antydt, hos allmänheten. Det kan nemligen sökas äfven deri,: att våra dagars litterära kritik icke tillvunnit sig det förtroende, hvarigenom den skulle förtjena en sådan uppmuntran från allmänhetens sida. Men då så: lunda det icke för närvarande finnes hos oss någon gemensam organ för litteraturens särskilda grenar, är hvar och en af dem lemnad åt sitt eget öde, och det har derför händt att många af vetenskaperna bildat sig en egen tidskrift för att dermed inom sitt område vägleda allmänheten. Att historien ännu saknar en sådan, talar icke fördelaktigt om historieforskarnes nit i allmänhet, och till dess att åtminstone ett försök i denna väg göres, måste vi betvifla att den historiska vetenskapen med vederbörlig omsorg och tillräcklig hänförelse vårdas af dem, som älska att företrädesvis benämnas -historieforskare ex professo. Bland de historiska arbeten, rom under det tillryggalagda året lemnat pressen, intager adelns riksdagsprotokoll. 1650—1651 ett vigtigt rum, Första häftet af denna fjerde del utkom hösten 1871, och då man besinnar att hela detta band utgör tillsammans 41 ark, kan man icke annat än tacksamt erkänna den skyndsamhet och flit utgifvaren egnar åt detta uppdrag. Äfven stannar historieforskaren i skuld till ridderskapet och adeln, på hvars bekostnad arbetet utgifves, hvilken ökas ännu mera ge. nom det beslut förra årets adelsmöte fattat att samtidigt låta utgifva en ny serie af sina protokoll ifrån 1719. Af denna serie, hvars redaktion lemnats till annan person, har ännu intet blifvit offentliggjordt. 1650 års riksdag, den längsta under det ärhundradet, är bekant såsom en bland de märkvärdigaste och betydelsefullaste, särskildt för adelns historia. Drottvingen, som redan länge burit i sinnet planen att lemna tronen i värdigare händer, ville under sin sista regeringstid göra sig idel glada dagar och syntes hafva föresatt sig att i allt fråga mindre efter landets väl än efter tillfredsställandet af egna nycker. Under sin knappt tioåriga regering skapade hon lika mänga adliga ätter som dagarne i året. Redan under förmyndareregeringen försåldes till adeln, d. v. s. förslösades, kronogodsen, så att de andra stånden klagade att på landet finnas icke mera några kronogods, som K. M:t sjelf kan bruka. Bönderna sucka och ropa i himmelen, derifrån hämnden kommer, att man skall låta sig sådant vara en varning. Det kunde icke undgå adelns uppmärksamhet att ett gemensamt mål förenade de öfriga stånden, nemligen det att läggia fundament till att kullslä privilegiom nobilitatis, Biskopen i Linköping berättade hurusom en adelsman sätter bonden i tornet, kastar vatten på honom och hänger honom, hvarför ock allmogen intet högre önskade än att komma under kronan igen. Härpå genmälde dock adeln, att de fleste vore ärlige herrar, som behandlade sina bönder väl, och det låg medvetande om stor makt i grefve Eriks (Oxenstjerna) ord: laghfångit kan med lagh försvaras, — Väl slutade denna