Aftonbladet – 1 februari 1873, sida 2

vianterat em hel garnison. Och när hennes syster lemnade detta jordiska — en ödmjuk, from, ångerfull kristen — klädde sig Mabel Vane i sorgdrägt och sörjde henne, men icke så, som de der intet hopp hafva. Min berättelse — hurudan den nu är — sod, dålig, obetydlig — slutas egentligen med dessa ord. Villläsaren följa mig längre, skall jag finna mig mycket smickrad deraf, men det sker på hans egen risk. Min läsare vet att detta hände för många år tillbaka. Att Margaret Woffington ejlängre är glad eller Triplet sorgsen. Att Mabels klara ögon och alla klara ögon på den tiden länge sedan slocknat, och alla stämmor, som talat här, tystnat. Skulle så min berättelse sluta, som andra, med ett gladt bröllop? Nej, den måste sluta såsom din och min historia skall sluta, min läsare, imorgon eller on. annan dag — när vårt lilla timglas ronDit ut. Sir Charles Pomander lefde för nöje till omkring sextio års ålder, Sedan fick han lefva för gikten. Han höll ut dermed ungefär åtta år och dog under svåra plågor. Mr Cibber dog icke egentligen: han snarare upphörde att lefva. Han var åttio år och hade lefvat fort. En morgon klockan sju väcktes han af sin betjent. Jag skall raka mig klockan åtta, sade mr Cibber. John kom med varmt vatten klockan åtta, men under tiden hade hans herre passat på att dö! — för att slippa raka sig? Triplets slogo sig väl ut så länge deras beskyddarinna lefde. Hon fick en af hans tragedier antagen till spelning; lät honom skrifva at den åt henne, tog sin sax och klippte bort ungefär hälften. Men Triplets fåfänga tålde ej så hårda stötar. Underdånigt, men ihärdigt kämpade han för sina föraktade skönheter. Olyckligtvis gjorde