Aftonbladet – 1 februari 1873, sida 2

Sedan frågade hon Mabel på sitt halff sorgsna, halft bittra sätt, huru mänga må nader, som skulle förflyta innan hon var glömd. Mabel svarade blott med tårar. De om famnade hvarandra, och Mabel försäkrade sin väninna, att hon ej var af dem som så lätt förändra sig. Detta är för lifvet, dyra syster, för lif. vet! sade hon. Svär mig detta, sade Margaret nästan strängt. Men, nej. Jag tror mera på detta rena ansigte och denha ädla natur än på någon annan menniskas eder. Om du är lycklig, mins att jag har en liten del deri Öm du är olycklig, så kom till mig, och jag skall älska dig trofast, så som männen ej kunna. Men sedan utbytte de löften, ty ett ovan ligt band förenade dessa båda qvinnor; och skådespelerskan blottade för sin syster en del åtminstone af sitt hjertas sår; och denna syster blef förvånad och bedröfvad och be klagade henne djupt och innerligt; och se dan greto de i hvarandras famn, och slutligen måste de skiljas. De skildes, och sannt blef att de aldrig mera i denna verlden träf. fades. -De skildes i sorg, men-skola mötas i evig glädje. Qvinnor äro ofta trolösa och obarmhertiga mot sitt eget kön, men det gläder mig att kunna säga det Mabel Vane var trogen sin vänskap och sina löften. Hon hade ett ädelt enfaldigt sinne; derföre var hon också tro fast. Trohet är en sällsynt, en skön, guda lik dygd. Fyra gånger om året skref hon ett lång bref till Margaret Woffington, och två gån ger om året, under den kalla årstiden, skic kade hon henne en korg med landtliga läc kerheter, nog stor för att kunna hafva pro