Aftonbladet – 31 januari 1873, sida 2

förrän Margaret skyndade till fönstret och såg ut. Sir Charles Pomander stod, som hon förmodat, ganska riktigt på vakt. Hon dröjde vid fönstret, klädd i Mabels kappa, tills Pomanders blick föll på henne, Hon kastade då ned brefkuvertet och drog sig hastigt tillbaka. Sir Charles tog upp det med stor ifver. Hans öga klarnade, när han såg innehållet. Med sjelfbelåtet leende gick han uppför trapporna. Han fann i Triplets rum ett fruntimmer, som tycktes halft skrämd öfver sin nyss visade djerfhet. Hon satt med ryggen vänd mot dörren, tätt insveptikapps och kapuchon, och hade ett utseende af bäf vande väntan. Sir Charles smålog ånyo. Han kände qvinnorna; åtminstone sade han ofta så. I följd häraf beslöt sir Charles att stiga ned från sin höjd och söka vinna den landtliga oskulden på dess eget sätt. Detta ansåg han vara det rätta sättet med mrs Vane. Han föll med låtsad värma på ett knä framför henne. Den falska mrs Vane uppgaf ett litet rop. Bästa mrs Vane, utropade han, blif ej rädd. Förbisedd älskvärdhet, bedragen upp riktighet fordrar vördnad såväl som hyll ning, Ahl! (En suck.) Ah, stig upp, sir; gör det, jag ber. Ahl! (En suck.) Ni suckar, ljufva varelse. Ack! hvar före skulle ej en engel som ni råka i hän derna på den, som skulle uppskattat er som ni förtjenar! Hade himlen skänkt mig denna hand, som jag fattar — Åh, jag ber er, sir — Med den djupaste vördnad — skulle jag väl kunnat förkasta en sådan skatt för en aktris — en Woffington! Den mest konst: lade och hjertlösa varelse i hela London!