Aftonbladet – 30 januari 1873, sida 3

allning att ej låta mrs Vane stiga upp förrän den den öfverenskomna signnlen gafs. Mabel var i sjelfva verket så uttröttad vt allt hvad hon genomgått, att hon ej förnådde annat än lyda. Hon kastade en blick vt barnsligt förtroende på sin rival, slöt sgonen och försökte låta bli att darra och yssna, likt en förskrämd hare. Margaret var ett snille på sitt vis. Då won kom ut i yttre rummet, föllo hennes lickar på tre obetydliga saker — mrs Vanes kappa, en bit af ett brefkuvert, och mr Iriplet. På kuvertet stod med blyerts lessa båda ord: Mabel Vane. Margaret skref ofvanför dessa orden: ensam och obeskyddad. Hon stack papperet i Triplets hand och bad honom gå med det ned till sir Charles Pomander, hvars reträtt hon visste måste vara låtsad. Nifinner honom rid gathörnet, sade hon, eller i någon bod ned fönster hitåt. Under det hon talade, nade hon satt på sig mrs Vanes kappa och apuchon. Intet svar och ingen Triplet gick ut geom dörren. Hon vände sig om och der låg han på oåda sina knän tätt bredvid henne. Bed mig hoppa ut genom det der fönstret, miss; bed mig mörda begge de der rerrarne och jag skall ej sätta mig dermot. Ni är en stor dam, en talangfull lam; ni har blifvit förolämpad, och blod kall utan tvifvel flyta. Det bör göra det — det är er rättighet; men detta oskyldiga runtimmer — kompromettera ej henne! Åh, mr Triplet, ni behöfver ej knäfalla ör mig. Jag vill visst inte tvinga er att öra mig en tjenst. Jag har ingen rätt att efalla er. (Forts.)