Aftonbladet – 29 januari 1873, sida 2

Min fru, sade han allvarligt till Mabel, det finnes ett vildt djur, grymmare och farligare än vargar och björnar; det benämnes en rival, och ni bör akta er att komma i dess väg. I detta ögonblick råkade mrs Vane, oaktadt alla Triplets försigtighetsmäått, att kasta en blick på taflan. Hon störtade upp, utropande: Hon är ju här! Triplet stod gom slagen af åskan. Sä utomordentligt likt! tillade hon och närmade sig det förmodade porträttet. Gå inte för nära! skrek Triplet utom sig. Färgerna äro icke torra. Hon stannade; men hennes ögon, ja hennes själ hvilade vid mälningen, och Triplet stod darrande bredvid henne. Så likt! sade hon. Det är som om det lefde. Ni är en stor målare, sir. En spegel återger ej en trognare bild. Triplet, som knappt visste hvad han sade, mumlade något om kritikoch ljus och skuggor Då äro de blinda! utropade Mabel, ur stånd att ett enda ögonblick kunna vända sina ögon från taflan. Tala ej om ljus och skuggor! Andra porträtt, som jag sett, se målade ut, men detta lefver, andas. O, att hon vore här, i stället för detta underbara porträtt! Jag skulle tala till henne, Jag är icke lärd, icke vältalig; men jag skulle bedja henne, vältaligare än den störste talare, att återskänka mig min Ernests hjerta! Alltjemt betraktade hon taflan, och kanske hennes hjerta. anade att det var en lefvande varelse hon såg, ty drifven af en oemotståndlig impuls, sjönk hon sakta ned på knä och sträckte sina hopknäppta händer mot bilden, medan varma ord och tårar ES bryta fram omedelbart ur hennes tände