Aftonbladet – 28 januari 1873, sida 2

stämma, gäll som en klarinett: Hon ären avinna, ty hon har gäckat fyra män! Hon är natur, ty en enfaldig pratmakare känner henne icke igen, när han får se henne! Läsaren behagade föreställa sig den tablå, som nu uppfördes! Den var herrlig! Alla stodo som fastväxta vid golfvet af förvåning och förargelse, utom Quin, som skrattade och slog sig på knäna och tog saken som ett godt skämt. Margaret kröp fram ur det gröna tyget och stod i högst egen person framför dem, medan de stirrade ömsom på henne och ömsom på den tomma tafvelramen. Derefter fingo de sin afstraffning, den ena efter den andra. : Ett vackert ansigte, och allsinte likt Woffington. Två skulder att betala till er, Kitty Clive. Hvem har någonsin sett Peggys verkliga ansigte. Se på det nu, utan att rodna, om ni kan, mr Quin. Quin, som var särdeles godlynt, tog det bästa parti, som var att taga, och brast i ett hjertligt skratt. I alla falla, sade Snarl harmset, påstår jag, med stöd af de oföränderliga grunderna för all konst — Men härvid brusto alla i gapskratt, glada åt en anledning att få skratta. Vandaler! ropade Snarl. Farväl, mina herrar och damer! Jag måste gå hem och skrifva en kritik öfver gärdagens representation. Skrattet dog bort. Jag skall en dag sitta till doms öfver era taflor, herr plankstrykare. Bara ni inte ställer er på hufvudet på dem, är jag belåten, ty då skulle ni förgifta dem, sade plankstrykaren ursivnig, Det var första gången Triplet någonsin svarat en fiende. Miss Woffington gaf hönom en