Aftonbladet – 27 januari 1873, sida 3

A I kets representanter veta att fylla statens behof, fldå de befinnas vara verkliga. a ,, Hade man på allvar nu velat slå in på skattelindringarnas bana, kunde tal. icke begripa, hvarför man nödvändigt skulle se sig om endast på ett håll, ty flera skattetitlar finnas ju och deribland många, som isynnerhet trycka de mindre bemedlade, emedan de ingå i den dagliga konsumtionen. En sådan vore tullen på socker, som väl kunde tåla en ytterligare nedsättning. Vore det återigen icke med hr finansministerns åsigter öfverensstämmande att minska den beskattning, som utgår under indirekt form, så hade det nu varit ett ypperligt tillfälle för honom :att taga -Jom hand frågan om grundskatternas och om indelningsverkets afiyftning. Så hade emellertid icke skett, hvilket tal. måste på det högsta beklaga. Hvad de särskilda anspråken på anslag, som i den kongl. propositionen framställas, anginge, så finge tal., som hade den äran att vara ledamot af statsutskottet, derstädes tillfälle att närmare pröfva hvart och ett af dem särskildt, hvarför han ville uppskjuta med allt uttalande inför kammaren rörande dem, till dess detstatsutskottsbetänkande, hvartill de komma att gifva anledning, blir för kammarens ledamöter tillgöngligt Då den kongl. propositionen således, enligt Åtal:s förmenande, i vissa afseenden lemnar åtskilligt att önska, måste han å andra sidan till-jkännagifva, att han i densamma med tillfredsställelse funnit, att åtminstone en af konungens lrådgifvare tyckes vilja fästa afseende vid de åsigÅter, som gjort sig gällande inom Andra kammarens majoritet. Det vore den ärade krigsminiIstern, som tal. nu afsåge, och hans anförande Itill statsrådsprotokollet, då han, med tillkännadgifvande att han är sysselsatt med utarbetandet af ett förslag till försvarsverkets omorganisation, säger: -Med fästadt afseende på de åsigter, som rörande denna fråga inom riksdagens kamrar blifTvit uttalade, har jag icke ansett mig böra fullt vidblifva de grunder, på hvilka föregående förslag äro bygda, utan derifrån afvikit äfven i syfte att underlätta en möjligen framdeles ifråI gakommande öfvergång till ett annat sätt, än det närvarande, för anskaffning och underhåll af stamtrapp. Det fölle visserligen lätt i ögonen. att detta yttrande icke är fullt bestämdt, men det antyder, åtminstone trodde trodde tal. sig finna det, att den nuvarande krigsministern icke är fullt soliIdarisk med den uppfattning, som hittills velat göra sig gällande inom konungens råd, eller att I hvarje omorganisation af landets försvarsväsen skulle vara en omöjlighet, såvidt den icke grundar sig på indelningsverkets bibehållande, samt att det ständigt framträdande yrkandet inom Andra kammaren på indelningsverkets upphäfvande icke skulle vara någonting annat än en yttring af dessa förstörelsens makter, som sätta den lumpna egennyttan långt framom fäderneslandets kraf. TI allt fall innebure hr krigsministerns ord ett humant erkännande deraf, att det finnes åsigter i försvarsfrågan, som kunna vara berättigade, äfven om de äro stridande mot dem, som gjort sig gällande i de hittills framlagda organisationsförslagen. Då det emellertid vore af vigt för representationen att i detta afseende ega full visshet och då den ärade krigsministern häadelsevis befunne sig närvarande, vågade tal. vördsamt hemställa, huruvida han icke skulle vilja upplysa kammaren, om han i det förslag till armeorganisation, som af honom kommer att framläggas, ämnar föreslå indelningsverkets successiva upplösning. Statsrådet Weidenhjelm förklarade. att då det icke varit hans afsigt med sitt uttalande till statsrådsprotokollet, att hålla det i dunkla ordalag, fann han sig uppfordrad att, till undvikande af missförstånd. nu genast besvara den af grefve Posse framställda interpellationen. hvilken tydligen hade sin grund i en något oriktig uppfattning af såväl de ord hr statsrådet användt, då han säger sig icke ämna fullt vidblifva de grunder, på hvilka föregående förslag äro byggda, som ock af det i fortsättningen af samma yttrande angifna syfte, från hvilket han förklarat sig icke böra afvika. Till förtydligande af det i fråga varande uttalandet, ville således hr statsrådet nu förklara, att han redan i den meningsskiljaktighet. som vid föregående riksdagar Bh pat sig angående indelningsverket, funnit skäl nog att, vid uppgörandet af ett nytt organisationsförslag, icke utgå från ett antagande, att detta indelningsverk ovilkorligen måste bibehållas. Han hade ock derför byggt det förslag, som är under utarbetande, på en grund, som icke omöjliggör indelningsverkets frångående vid öfvergång till en annan form för stamtruppen än den nuvarande, och hvilken grund bör kunna bestå både under och efter en sådan öfvergång, då den en gång förr eller senare blir möjlig. Hr Dickson hade äfven tänkt göra anmärkningar mot den vilseledande uppställningen af den k. propositionen i hvad den afser beräkningen af statens inkomster och utgifter. Det var honom derför en synnerlig tillfredsställelse att hafva blifvit förekommen af statsutskottets ärade ordförande, hvars anmärkningar mot den k. propositionen tillika inneburo den fullständigaste kritik af det utaf senaste riksdags statsutskott afgifna finansbetänkande. Man kunde deraf draga den slutsats, att åtminstone detta års finansbetänkande skall blifva af statsutskottet uppställt å ett annat sätt än hittills och att det icke ängre skall gifva åt vår finansiella ställning mörkare färger än den i verkligheten eger. Statsrådet Wera beklagade, om någon skulle så uppfattat den k. propositionen, att han funnit brist der öfverskott eger rum. ;Oppställninr gen vore emellertid i år fullkomligt lika med hvad den hittills varit, och skulle det befinnas alldeles nödvändigt att för vinnande af större tydlighet söka åstadkomma en ny sådan. torde etta åliggande tillkomma statsutskottet lika väl som finansministern, hvilken med glädje skulle emotse hvarje förändring i detta hänseende, så amt den tillika innebure en verklig förbättng. Hvad de motsägelser beträffade, som grefve Posse trott sig finna i motiveringen, så låge dessa ingalunda i hr statsrådets uttalande, men väl j de fakta, han måst lägga till grund för detsamma. och det vore en helt naturlig sak, att icke alla de omständigheter, som måste tagas i betraktande, nödvändigt skola vara af samma slag, utan att. då den ena talar för, den andra talar mot. Finansministerns skyldighet vore i sådant fall endast att framlägga dem sådana e äro. Frih. Ericson kunde icke finna det annat än angenämt, att, sedan han i flera år kämpat för en åsigt, som han anser vara riktig och som han tror skall leda till fosterlandets gagn, nu ändtligen få det medhåll från regeringens sida, som ovilkorligen låge i chefens för landtförsvarsdepartementet uttalande till statsrådsprotokollet — ett uttalande, som fullt bekräftade de förhoppningar, man gjort sig om denne insigtsfulle man. Den verkliga memingen med hans ord hade endast blifvit ännu tydligare, gedan han nu sjelf behagat förklara de små tvetydigheter, som i dem onekligen funnos. Tal. måste derför till hr statsrådet frambära såväl sin egen, som de med honom liktänkandes tacksamhet, och detta så mycket hellre. som de ingalunda äro från regeringens sida bortskämda med något tillmötesgående. Icke höller trodde tal. sig säga för mycket, då han påstode, att med det i fråga varande uttalandet indelningsverkets dödsdom vore afkunnad. Indelningsverkets upphäfvande måste dock ställas i omedelbart sammanhang med grundskat: ternas aflytande, men i det senare afseendet funnes i den kongl. propositionen icke det ringaste tillmötesgående. Visserligen hade tal. i trontalet funnit en strof, som möjligen kunde anses å i den riktningen. men han vore ej säker, furnvida han skall betrakta trontal