Aftonbladet – 27 januari 1873, sida 3

of ND OVER A VARA ÖF VIPKP AMVMUNEEIEN ; som då tillskansade sig makten, utgöres Iflertalet åtminstone af sädana, som bestämdt ,Jicke i något afseende kunna misstänkas för 1Jatt vara berörda af intelligensen. Några siffror af rätt kuriös natur skulle i detta afseende kunna framställas, men jag gömI mer dem till framtida kalkyler. För öfrigt ; Ihar man ju icke skäl att förvåna sig öfver I dessa utskottval. De voro ingalunda öfverIraskande, Jag har visserligen hört perso ner, som endast sällan infinna sig på läk.Itarne, falla i förundran öfver att t. ex. ett ; helt läns icke fåtaliga representanter kunnat uteslutas från alla utskott. Hvarför i förvåna sig öfver något sådant? ) Men bland alla dessa uteslutna representer måste väl finnas några frisinnade och upplysta män? utropade en af mina läkTtarekamrater. I Otvifvelaktigt, men just derföre äro de kanske uteslutna. När det i främsta rummet gäller att utesluta misshagliga personer, så är det alldeles icke fråga om frihet Toch upplysning. Det är endast den som är nog okunnig i våra senaste riksdagars historia, att han förvexlar det gamla landtmannapartiet med frisinnade representanter, som kan falla i förvåning öfver att frisinnade och upplysta män nu uteslutas från hvarje riksdagsarbete i utskotten. Om partigrupperingarna torde för öfrigt blifva tillfälle att snart yttra något bestämdare. Många höra ännu hvarken till det ena eller det andra partiet. Annu ser det hela derför ut som en rå och osmält massa, för att tala med en klassisk auktoritet. Aftonbladet har redan redogjort för det märkligaste af hvad som föreföll i kamrar ne vid remissen af den kongl. propositionen om statsverkets tillständ och behof. Jag hade i god tid infunnit mig på Andra kammarens allmänna läktare, hvilken var temligt godt besatt af herrar principaler, som kommit dit i tydlig afsigt att få bevitna en intressant sance. Det intressanta uteblef dock nästan helt och hållet. Man fick visserligen se några medlemmar af konseljen, men för öfrigt var föreställningen temligen mager, om man icke sksom nägot fett skulle räkna krigsministerns dock i sig sjelfva ganska magerlagda upplysningar samt en representants deraf föranledda komplimenter, hvarom Aftonbladet redan uttalat sig. Under den allmänna läktaren förmärktes någon oro; Det lät bulersamt, men glädtigt, hvilket lugnade farhågorna hos ett par lättskrämda principaler, som tycktes hafva tänkt på möjligheten af något mindre behagligt uppträde. Genom halsarnes förlängning lyckades vi slutligen upptäcka att bullret ästadkorms af en mycket liflig gruppering — ingen partigruppering — omkring kammarens förre talman, hvilken iafuniit sig och tagit plats i salens nedersta ända. De reprösentanter som höra till centern, d. v. s. icke till partiet med detta nampB, utan till dem som hafva sina platser midt uti salen, kunde, ifall de ville försätta sina hufvud i eil någst vriden ställning, göra jemförelse mellan originalet i efia ändan och dettas bild i den andra af salen, och Troilis målning tål nog vid en sådan granskning. Man skockade sig omkring förre talmannen, ifrig avi få trycka bans hand och tacka honom för sist. Men då hördes den nuva rande talmannen med sitt mest ceremoniöga tonfall uppropa hr statsrådet och chefen för civildepartementet, hvarpå uppmärksamheten delades mellan representantstockningen der tiere öch hr statsrådet der uppe, som visade sig denna gång, liksom måfiga gånger förut, konseqvent bredspårig och höll en liten öreläsning för hr Guwelius. I Första kammaren var det sannerligen icke mycket intressantare än i den Andra, fastän man der såg ä ena sidan justitie-, finans, krigs, sjö. och ecklesiastikministrärne jemie ett konsvitativt statsråd till sitt biträde, å den andra ttrikesiiinistert med ett konsultativt. Man må dock icke föreställa sig att konse!jen var splittrad i åsigter. Brr statsråd bade endast intagit sina platser på olika sidor af salen. Hade icke hr Wallenberg, pikant såsom alltid, visat hvad en talangfull talars förmår, skulle förhandlingarna trots grefve von Flatenö och sjöministerns lilla skärmytsling om skärgårdsartilleriet samt grefve Henning Hamiltons och statsrådet Wennerbergs dialog om omsritilönerna, förefallit temligen matta. Men nu stod hr Wallenbefg upp och förklarade bland annat, att han visst icke hyste obenägenhet mot att höga embetsmän deltaga i styrelsen af aktiebolag; han fann det tvärtom nyttigt; men sättet gjorde så mycket till saken, och det finnes sätt, öfver hvilka mån kan förvåtia sig, menade talaren, till stöd hvaraf han nämnde öm hågot som passerade för någon tid sedan vid ett härvarande bolagssammanträde, vid hvilket tillfälle finansministern blef på ett mindre delikat sätt inblandad i saken. Jag hörde hr Wallenberg glutligen tämna något om grannlagenhetens gränser, hvarefter jag återvände till Andra kammaren. Der hade man begärt på bordet vice talmanneus mötiön om konungens kröning. Att man kan begära en sådan mötlon på bordet, förefaller som hörde det ej inom granilagenhetens gränser. Första kammaren, inom hvilken samma motion blifvit väckt, hade genast skyndat sig att remittera densamma till kanslideputerade. Deraf ser man hvilken ofantlig skilnad det är mellan de begge kamrarnes sätt att uppfatta grannlagenheten. — Det är alltså föreslaget att riksdagen ville i underdånighet anhålla, det konungen och hans höga gemål täcktes låta kröna sig. Tänk, om riksdagen skulle få afslag på sin underdåniga anhållan! Hvart skulle vi då taga vägen? Man bör dock hoppas det bästa, Konungen hade icke den kungliga kronan på sitt hufynd, när han på rikssalen öppnade riksdagen, men nämnda krona fanns vid hans sida, och han bade endast behöft utsträcka handen för att fatta henne och sätta henne på sin konungsliga hjessa. Detta gjorde han dock icke. Hvarför? Naturligtvis emedan hjessan icke blifvit smord och emedan konungen önskar att låta högtidligt smörja sig samt af presterskapet påsätta sig kronan. Hör sådant icke till medeltidsåsigterna? sade någon. Visst icke. Det hör till de kungliga företrädesrättigheterna i slutet af nittonde sek