en och vilja icke gå in på att hänskjutaly triden till någon skiljedomstol. Times be-lt: lagar mycket detta hårdnackade tilibaka-a isande af alla arbetarnes fordringar och lr ttalar i en af sina ledande artiklar, att det! n kulle vara till stor skada för landet, omir ågondera parten vuane en fullständig se-Å!h ser, samt att arbetsgifvarne skulle handla sitt eget välförstådda intresse, om de toge let första steget till försoning. Emellertid jar förbittringen inom arbetaredistriktet lifvit så stor, att regeringen sett sig nödakad att lägga beslag på alla vapen i Sydvales. Arbetarnes mod och tillförsigt till in såks framgång ha till en del ökats geom den stora kongress af delegerade från le engelska trade-umions, hvilken sammanrädde i Leeds den 20 dennes. Den förllet år af kongressen i Nottingham valda comiten framstälde först sin ärsberättelse. Vi ha redan utförligt redogjort för denna psrättelse så vidt hon avgick lagförslag till irbetarnes förmån, Sedan årsberättelsen var uppläst, öppnades en diskussion om arbetsinställningen i Sydwales. Det konstaterades, att nyssnämnda komite haft en konferens med arbetsgifvarne i Cardiff och dess omgifning, men icke funnit dem villige att lemna nödiga upplysningar ur sina böcker. En af de delegerade, Kane, yttrade sig med mycken förbittning mot arbetsgiivarne. Broadhurst föreslog en resolution, genom hvilken skulle uttalas kongressens sympatier för arbetarne i Sydwales, samt iosamlandet af bidrag för att understödja dem. En annan delegerad, Barley, protesterade mot ryktet om att arbetarne af hämnd ämnade sätta kolgrufvorna under vatten. Slutligen hänsköts saken till kongressens permanenta utskott. Den bekante arbetareledaren Odger höll ett längre tal mot den konkurrens, staten skaffade arbetarne genom försäljning af varor, som tillverkats i fänge!serna. Efter en liflig debatt om flere andra ämnen förenade sig kongressen omi följande fyra resolutioner: ; 1. Kongressen tillbakavisar hvarje tanke på en sammangaddning mellan dess medlemmar i syfte att skada någon och protesterar mot en lagstiftning, som förntsätter döliga afsigter hos arbetarne. Den uppfordrar alla arbetare att organisera sig för de förestående parlamentsvalen, att icke rösta på kandidater, som vägra att understödja de föreslagna reformerna, och att förena sig oin att invälja arbetare i underhusst. 2. Kongressen är af den åsigt, att styckarbete är till skada för arbetatne Det tenderar attnedsätta arbetslönen och är i grunden endast ett hemligt vapen mot arbetarne. De delegerade böra derföre använda hela sitt inflytande till att afskaffa detta oskick; 3. Konsressen protesterar mot försäljningen afartiklar, hvilka förfärdigas i de förenade rikenas fängelser, emedan det är till skada för indtustrieii och medför et obillig konkurrens. 4. Kongressen förordar införandet at skiljedom i internationella stridigheter, och emedan bristen på en internationel lag öch et ifitetnåtionel skiljedomstol är en källa till tvister och krig, tror dön, ätt Man bör tillställa underhuset ett memorandum, i hvilket man anhåller, att det måtte vidtaga åt gärder för utarbetandet a? internationel lag och inrättandet af en domstol, sm kan tilllämpa denna lag, Ördföraäden skall i kon: gressens namn underteckna detta memorandum, De underrättelser, de utländska tidningarna bringa oss från Spanien, röra nästan vteslälande cärlistupproret. Det är ett verkligt utrotniogskrig, som nu pågår i Baskiska provinserna och Navarra. Don Carlos påstår, att alla invånare i dessa provinser äro tillgifna hans sak, och de äro likväl de första offren för de insurgentbaud, som genomstiöfva landet Husen plundras. Qvinnor och barn piskas. Fredliga personer mördas. HElände och förtviflan råda öfverallt. Dessa våldsamheter gifva anledning till blodiga repressalier. Såsom ett exempel på carlisternes framfart omtalas följande händelse, Ett band, som anfördes af kyrkoherden Santa-Cruz (i ällmänhbet nt märka sig de af prester anförda banden för de mest upprörande våldsamheterna), inträngde den 12 dennes i köpingen Anoets i provinsen Guipuzcoa. Det begärde af alkalden en ofantlig summa,som det för denne var omöjligt att utbetala. Han dödades getom ett revolverskott; som presten sjelf åfsköt. Sedan kastade sig banditerne såsom ursinnige öfver liket och stango det med sina bajonetter. Alkalden var en ung man, som hade sympatier icke allenast inom sin ort utan inom hela provinsen. Underrätteltelsen om detta förfärliga mord kom skyndsamt fram till San Sebastian och Tolosa. Frihetens frivillige i dessa bäda städer begärde och erhöllo genast af eivilguvernören tillåtelse-att förfölja bandet. De frivillige i Tolosa hunno först fram till Anoeta och låterkommo snart derifrån, medförande sösom fångar kyrkoherden derstädes, hans broder och församlingens vikarie. Invånarnes i Tolosa förbittring var redau stor och ökades vid åsynen af de föraktfulla blickar, I med hvilka de tre fångarne betraktade mängden. Denna kastade sig ursinnigt öfver dem. Kyrkoherden och hans broder dödades. Vikarien slapp undan med några föga allvar samma blessyrer. I OCatalonien förenå sig l de liberale med årmåen för att förfölja carlisterne, hvilka på flere ställen utan misskund arkebuserat republikatierne. Cariistchefen Castells död bekräftas officielt. Han var en af de djerfvaste partigängarne i Catalonien. Det var mindre af hängifvenhet för Don Carlös än för att hämnas sin sons död, bvilken för två år sedan arkebusera: des på befallning af brigadchefen OCasalis, gom han organiserade ett carlistband. Å Vi ha förat omnämnt ryktena om att Sandwiclisöarne skulle komma att