Aftonbladet – 24 januari 1873, sida 2

pekande på sitt bref, som hon råkat få se liggande på brickan, Sir Charles tog upp det, förvånad, och vände det i handep; ett satiriskt småleende lekte på hans läppar, han räckte det åt Mahel och sade: Var god och läs upp för mig den sida i brefvet hvarom ni talar. Stackars Mabel vände också på brefvet, med stirrande blick; sigillet var obrutet! Hon uppgaf ett rop af smärta, likt en sårad hind. Hon säg ej Pomander längre; hon var allena med sin stora smärta. Jag hade blott min make och min Gud i denna verlden, utropade hon. Min moder är död. Min Gud, haf barmhertighet med mig! Min make älskar mig ej mera!s Den hårdhjertade skurken blef nästan häpen öfver den storm hans usla hand hade uppväckt. Denna landtliga oskuld hade ej blott mera känsla, utan ock mera passion än hundrade libertiner. Han mumlade några alldagliga fraser, medan den olyckliga unga qvinnan vred händerna och grät och snyftade på ett sätt, som var outhärdligt för hvarje manligt hjerta. Han är er ovärdig, mumlade Psmander. Han har förlorat all rätt till er kärlek; han har ej lemnat er nägot annat val än att hämnas. Låt trösta er. Låt mig, som redan lärt tillbedja er — Såb utropade hon och vände sig ögonblickligen mot honom (ty i vissa fall är en qvinnas instinkt som en blixt af visdom); detta var då er afsigt? Jag har kanske ej längre någon plats i min mans hjerta, men jag har dock första platsen i hans hus, och jag befaller er att lemna det, sir! Och kom aldrig mer tillbaka hit, så inge jag lefver! (TAnte Y