Aftonbladet – 23 januari 1873, sida 2

nn Margret. De äro ej ens värda en sådan liten gås som denna. Mr Vane bad henne ännu en gång gå ut i trädgården, och denna gång samtyckte hon. Vane var långtifrån likgiltig för sin hustrus ankomst eller för hennes ömhet. Men hon tröttade honom, och han var framför allt apgelägen att slippa ur sin plågsamma hbelägenhet och skilja de båda rivalerna åt ; och han kunde ej finna något annat sättatt göra det. Han hviskade till Mabel nästan en befallning att hon skulle gå och hvila sig en timme efter resans besvärligheter, hvarpå han gick ut i trädgården med miss Woffington. De andra herrarne ansågo Mabel vara den skönaste af de båda. Hon var ny. Hon var, som blondin, lika vacker som Peggy. De kunde förlåta hennes landtliga enfald och till och med hennes oskuld för hennes skönhets skull. De bådo henne-alla enträlget att gå ned iträdgården, men hon var sin man lydig. Han hade sagt att hon var trött. ech derföre sade hon detsamma, Då de alla gått, kunde hon ej tillbaka hålla en djup suck. Det såg ut som om nästan alla andra vora vänligare emot henne än han, hvars vänlighet var den enda hon värderade. I Och han måste bjuda lady Betty armen och inte mig, tänkte hon. Det är väl så stora verldens sätt. Jag önskar det inte funnes något sådant till. Vi voro myc ket lyckliga hemma i Shropshire derförutan, Men snart ångrade hon sig och vände före bråslserna mot sig sjelf. 3Stackars Ernest, sade hon på äkta qvin ligt sätt, färdig att beklaga förbrytaren. han tyckte inte om att blifva så der öfver raskad. Inte underligt, heller: de äro. så kruserliga här i London, Men han var ju