Aftonbladet – 23 januari 1873, sida 2

MARGARET WOFFINGTON. Öfversättning från engelskan ; AF MATHILDA LANGLET ). Ja, Ernest håller också mycket af henne Hon har nu flyttat in i sin vackra, nya stuga, men hon säger att hon saknar draget. och kölden i den gamla — de voro som gamla vänner: de enda jag har qvar, tänker jag, sade den stygga gumman häromdagen; och der stod jag med en flanellskjortel i handen, som jag sytt ät henne och alldeles förderfvat mitt finger dermed. Se bara, mylord Foppington! Hon räckte fram en hand af samma färg som nyfallen snö ungefär. Tillåter ni? och han tog fram synglaset samt besåg hennes finger, hvarefter han med djopaste allvar förkunnade för sällskapet: Ett ärr är verkligen synligt i fingret Tillåtes det mig, fortfor han, att kyssa denna skönahand, som jag aldrig skulle hafva misstänkt för att vara hälften så nyttig och arbetsam ? Ja, mylord! sade hon, lätt rodnande, gerna, efter ni är så gammal; men jag skalle ej vilja utsträcka tillåtelsen till någon af de unga herrarne, utom till den som tillhör mig, och han begär den ej. Min söta Mabel, kom ihåg att vi ej äro 1 Willoughby. Jag ser nog att vi ej äro det, Ernest. Oek dufvoögonen fylldes af tårar, och det blet slut på hennes oskyldiga prat. ,Hvilka odjur männerna äro, tänkte —— ) 80 ÅA. B. MH 2—17.