Aftonbladet – 23 januari 1873, sida 2

ändå bra snäll. som inte blef ond? ter suckade hon; det var som en tyngd lagt sig öfver hennes sinne. Hans röst var förändrad och hans öga mötte ej hennes med samma blick som förr. Hon säg ut i trädgården, der det lysande sällskapet vandrade — jag säger lysande, ty svart kläde hade då ännu icke utträngt sammet och siden; hon suckade, men strax derpå ljusnade hennes panna litet. Jag skall gå och se till att kaffet är varmt och klart och chokoladen väl kokt, sade hon. Det stackars barnet ville göra något, för att blidka sin man. Men innan hon hon hunnit sätta i utöfning sina husliga dygder, väcktes hennes uppmärksamhet på en häftig ordstrid i försalen, Hon öppnade dörren dertill och fick se en fin herre, som sökte hindra en svartklädd figur med en portfölj under hvardera armen, att inträda. Den fina herrn var Colander. Den svartklädde var den evige Triplet, som kom för att berga hö, medan solen sken; Colander hade öppnat porten för honom och han hade kilat in i försalen. Men hofmästaren kunde ej tillåta en sådan rock komma längre. Jag säger er ju att mr Vane; inte är hemma, skrek han. Huru kan ni säga det, utropade Mabel ytterligt förvånad, när ni vet att han äri trädgården? Enfaldig v kräk! tänkte Colander. Hindra inte herrn der att komma in, Herrn! mumlade Colander. Triplet tackade och hugt de och sade att han gerna kunde vänta i försalen. Jag är här enligt öfverenskommelse, min fru, sade han. Det är enda ursäkten för min envishet. Då Mabel hörde detta, bad hon Colander gå ooh tillsäga sin horro derom, Golander