Aftonbladet – 22 januari 1873, sida 2

ett tveeggadt svärd gått. Denne man var då också en skurk — den vedervärdigaste af alla, en hycklare och ljugare! Hon kände sig nära att svimma, men hon satt der midt emot sin fiende och sin rival, och med en väldig ansträngning hemtade hon sig och var åter Margaret Woffingtop. Hittills hade hennes förbindelse med mr Vane uppkallat allt det goda inom henne, och hennes bättre jag hade haft öfverhanden; läsaren har kan. ske hittills ansett henne vara en god qvinna: men nu steg allt det onda till ytan. Den ryktbara skådespelerskan, gäckad af ett barn, den förolämpade, bedragna qvinnan, hade i denna stund blott en tanke — att uttränga sin rival — att hämnas på sin älskare. Mera än en gång sammandrogos hennes drag som af skarpa spasmer, innan hon kunde beherrska sig, men sedan var hon idel småleende på ytan, idel galla och glödhett jern inom — och allt detta upptog ej heller stort mera än en half minut. De öfriga gästerna sågo menande på hvarandra och väntade med brinnande nyfikenhet på upplösningen. Sir Charles, som förutsett allt detta, såg mycket allvarsam ut, men hans ögon glittrade af belåtenhet. Han bjöd Cibber snus, och de båda grinade emot hvarandra som en elak gammal apa och en odygdig ung markåtta kunde hafva gjort. Den nykomna skönheten var förtjusande. Till längden öfver medelhöjd, med en fyllig och dock behagfull figur, med rikt, glänsande brunt bär, som i solskenet glittrade likt guld, hade hon en snöhvit panna, ögon af den djupaste blå färg, kinder som persikor, och dertill strälade det sköna ansigtet af godhet och renhet. Hon liknade Leslies Majdrottning, som om denna varit hennes porträtt.