Aftonbladet – 21 januari 1873, sida 2

vatten stod i glasen för att doppa fingrarne uti; musik hördes från trädgården, sä pass aflägsen, att den försmälte i hvad som tycktes vara naturliga ljud. En bred ström af solljus flöt, likt det rödaste guld, in genom de stora, öppnade fönsterna och dansade som en glödröd regnbåge in genom det målade glaset i de öfversta rutorna. Detmenskliga lifvet var något att njuta af — en sådan omgifning och i en sådan stund. Gästerna voro Quin, Kitty Clive, Cibber, Pomander, miss Woffington och herrar Soaper och Snart, kritici. De båda senare hade, med förunderlig skarpsinnighet, kommit från gatan, just som steken kom från köket. Godt lynne rådde öfverallt. Åtskilliga skarpa saker sades; men som alla de närvarande gällde för qvickhufvuden, upptog man ej illa hvad man fick, utan sökte blott gifva så godt igen. Quin skar steken och var lycklig; Soaper och Snart srisade den samma, drucko tokajer och uppmjukades deraf till någonting liknande vanliga menniskor. Vane och Margaret voro lyckliga, han emedan hans samvete var tystadt, och hon, emedan hon trodde att numera ingenting kunde försvaga hennes makt öfver honom. Sir Charles befann sig i ett tillstånd af öfversvinnelig lycksalighet, oaktadt hans hufvud brann och värkte af otålighet. Hvar är hon? tänkte han. Hvad ämnar hon göra? Skall hon skicka sin kammar jungfru med ett bref? Så rasande han skall ge ut! Eller skall hon komma sjelf? Hon är från landet; här blir en rörande scen. Ack, hvarföre kommer hon inte bit! Hon måste dock veta att vi äro här! Lyssnar hon någorstädes? Hans ögon, öron och alla sinnen skärptes nästan onaturligt af denna otålighet, och derföre var han den enda som hörde