Aftonbladet – 20 januari 1873, sida 2

Mot all förmodan började Mabel icke gråta. men hon sade med högt rodnande kind att hon vill sätta sitt lif i pant för Ernests kärlek och heder. Och så snart begrafnin gen och andra dylika bestyr voro förbi, ga lopperade Ernest in på den skönas borggård för att berätta henne sin lycka. Draken hade gjort honom orätt; här läg ej den svaga punkten i hans karakter. Således blefvo de gifta och voro mycket, mycket lyckliga. En månad efter bröllopet dog draken, och detta var deras första sorg, men de buro den gemensamt. Mr Vane var ej lik de andra unga her. rarne i Shropshire. Hans åsigt om nöjen var något som hans hustru kunde dela. Han åkte ut med henne, promenerade till fots och till häst, läste högt för henne och komponerade små sånger, som hon spelade och sjöng rätt vackert på sitt behagliga, pryd tiga sätt. Hon hade också ögat på honom, och när hon säg hvilka rätter han tyckte om, tog hon sjelf öfverinseendet deröfver; och då hon fann att han aldrig underlät att spisa af en viss citronpudding, som draken, i verlden, hade uppfunnit, tillagade hon alltid nämnda pudding sjelf, utan att dock säga sin man hvem som gjorde det. De första sju månaderna af deras äktenskap liknade mera den ljusa blå himlen än den mörka jorden; och om någon sagt Mabel att hennes make var en vanlig dödlig och icke en engel, skickad direkte från himlen, för att förljufva hennes dagar, så skulle hon väl knappast hafvd trott det. Då en tvist uppstod angående det testamente, hvarigenom mr Varne erhållit sina rikedomar, och denne senare reste till London, för att tillbörligen afvärja anfallet, skulle Mabel gerna skänkt mannen, som väckt tvisten, två, tre tusen tunnland jord,