4 varsamt mel den mellanaslatiska frågan, och för det andra att det önskar diskutera denna fråga på ett försonligt sätt och bringa henne, åtminstone för ögonblicket, till en vänskaplig sammanjemkning. Under sådana förhållanden har vår egen regering endast att uttala sin politik på ett tydligt språk och vidhålla den med fasthet, och det ryska sändebudet skall sannolikt icke komma till ett motsatt resultat. I sjeliva verket lemna Englands afsigter, såsom de redan meddelats kejsarens regering, intet rum för omedelbara invändningar eller någon antagonism för närvarande, om de också kunna föranleda framställandet af ett ålternativt förslag. Vi ha helt enkelt förklarat, att vi skola afhålla oss från all inblandning i fråga om de ryska eröfringarna i Mellanasien, så länge de icke öfverskrida vissa, bestämda gränser. I detta tillkännagifvande ligger naturligtvis, att om dessa gränser öfverskridas, skola vi anse detta såsom krigsorsak. Men denna möjlighet ligger icke nära, och det är redan tydligt, att ryssarne icke vilja påskynda en sådan händelse. De ha isjelfva verket sannolikt blifvit tagne genom öfverraskning. Att England, huru fredlig dess politik än må vara, skall kämpa, om så behöfves, och kämpa beslutsamt för sitt indiska rike, visste alle ryske statsmän mycket väl; men ingen visste, på hvilken punkt eller under hvilka förhållanden afgörandet skulle ega rum eller de definitiva vilkoren för en öfverenskommelse proklameras. Ögonbliket kom oväntadt, och nu har en förtrogen vän till kejsaren skyndat hit för att se hvad som kan göras. Vi kunna tryggt antaga, att en engelsk regering innan hon tog ett så vigtigt steg, måste ha väl öfvervägt saken. Vi inse icke heller, att ministrarne skulle kunna följa någon mera önskvärd politik än den, som gaf sig tillkänna i det meddelande, som gjordes under förra månaden. Detta förbinder oss icke till något deltagande i de ryska åtgärderna eller till några tvifvelaktiga politiska experiment. Det förklarar endast att Rysslands framsteg mot gränserna af vårt indiska rike, sedan de öfverskridit en viss gräns, icke kunna betraktas med likgiltighet. Vi ha i sjelfva verket beslutit oss för att upprätthålla Afghanistans oberoende, och detta beslut ha vi uttryckt genom en antydan om att vissa af vår bundsförvandts, emirens besittningar, till hvilkas gränser Ryssland nu närmar sig, måste betraktas såsom stående under vårt beskydd. Ett sådant tillkännagifvande är tydligen beräknadt att på en eller annan väg frambringa ett afgörande resultat. Om Ryssland godkänner de föreslagna gränserna, skall det för en tid blifva slut med den mellanasiatiska frågan. Om det motsätter sig desamma, skall frågan framdeles i någon tidpunkt afgöras genom svärdet. Vi kunna icke föreställa oss att ryska regeringen är böjd för det senare alternativet, och emedan de vilkor vi uppställa ingalunda äro obilliga, skola de, om vi blott stå på oss, sannolikt blifva antagna. Resultatet skall icke blifva ett definitivt utsläckande af den politiska rivaliteten ; men det skall ställa de båda staternas förhållanden på en klar, begriplig ståndpunkt och sätta bida styrelgerna i stånd att inrätta sin politik derefter. Enligt ett i går i denna tidning meddeladt telegram konstaterar Times i en senare artikel, att Schuwaloffs meddelanden gå i en försonlig riktning och gå utpå, att Ryssland i Mellanasien mera har till syftemål gränsernas pacificering än nya eröfringar och att särskildt expeditionen till Khiva endast afser de i fångenskap hållne ryssarnes befrielse och icke något permanent besättande af khivanska området, som i intet fall kommer att införlifvas med ryska riket. Enligt ett i dag ankommet telegram kommer Englands svar på de ryska meddelandena att redan i denna vecka afgå till Petersburg i en särskild not.