derom underrättas. Dock föreskrifves, att diskussion icke får ega rum i Thiers närvaro. Det är mer än sannolikt, att Thiers ieke ingår på dessa punkter i förslaget, och detta bekräftas äfven af telegrammet, som förklarar att Thiers, som var närvarande vid lagförslagets uppläsande i sessionen, yttrat betänkligheter mot formaliteten angående budskapen. Åfven med afseende på öfriga punkter i förslaget lär Thiers ha framstält farhågor. Dessa punkter äro följande: Sådana lagförslag, som varit föremål för skyndsam behandling, skola publiceras inom tre dagar och alla öfriga lagförslag inom en månad, sedan de blifvit afgjorda. Efter nationalförsamlingens upplösning skall den lagliga makten utöfvas af två kamrar, öfver hvilkas val och befogenhet kommissionen utarbetar en lag. Sannolikt gälla dock icke Thiers betänkligheter denna punkt af lagförslaget, hvilket tyckes skola komma att realisera en af hans älsklingsideer. Lika skiljaktiga som omdömena om Napoleon III voro under hans lefnad, lika olika äro de äfven efter haus död. Det är i synnerhet de franska tidningarna, hvilka allt efter sin olika partiställning tillägga honom de mest motsatta egenskaper och bedöma honom på det skiljaktigaste sätt. Han prisas som en heros eller fördömes som en feg usling, han kallas än en blodtörstig tyrann, än en mild human furste, än en enfaldig narr och en vanvettig äfventyrare, än en Richelieu och Machiavelli i en person. De bonapartistiska tidningarna, som den 10 dennes utkommo med sorgkanter, äro naturligtvis mycket frikostiga med sitt beröm. Hvad som dock förtjenar mer uppmärksamhet än deras bedömande af kejsarens politiska betydelse och moraliska värde, är den omständigheten, att de alla utan undantag uppmana sina vänner att icke förlora modet, utan sätta sin tillit och sitt hopp till kejsarinnan och kejserlige prinsen. Tidningen Ordre säger: Låtom oss aftorka våra tårar, undertrycka våra smärtfulla suckar och dämpa hjertats oroliga slag. Kejsardömet har förlorat en man; men dess återupprättelse har hvarken förlorat i utsigt eller hopp. Ett systems segerrika framtid beror icke så mycket på äregiriga sträfvanden eller handlingar som på nödvändigheten. I samma förhoppningsfulla tonart äro de öfriga bonapartistiska tidningarnas betraktelser med anledning af kejsarens död affattade och stå i en skärande kontrast med yttrandena af de republikanska tidningarna, hvilka, i likhet med Republique francaise, alla anse att bonapartismen spelat ut sin roll. Den orleanistiska Journal de Paris säger: Kejsaren hade personligen stora egenskaper; han var välvillig och ädelmodig; han hade liberala id6er och sökte genomföra dem; han var bättre än hans regering. Hans hufvudtfel var den kejserliga traditionen, vid hvilken han höll fast med fatalistisk envishet. Den legitimistiska Gazette de France yttar: Kejsaren är död och med honom försvinner kejsardömets sista spår. Vi hafva i tjugu år bekämpat hans regering, som slutligen ledde till Frankrikes nederlag, Tyskland och Italiens enhet samt upphäfvandet af påfvens verldsliga makt. Den moderatrepublikanska tidningen Le Frangais säger: Kejsar Napoleon har icke länge öfverlefvat sin lyckas undergång. I hans själ fanns en märklig blandning af obestämda minnen och af vild äregirighet. Han var på en gång fatalist och skeptiker. Hans skaplynne var italienskt men äfven holländskt. Man kunde känna sig frestad att fråga om denne flegmatiske utopist någonsin har gjort klart för sig sjelf, om han hade en mission att utföra, eller om han kunde spela en roll? En särdeles hård dom fäller Journal des Deåebats Han var vårt lands stora illusion, säger tidningen. Hur många hafva icke trott på hans lyckliga stjerna, då han hade medgång! Majoriteten af folket drömde hans dröm, men hur förfärligt var icke dess uppvaknande. Då Preussen vid Sadowa bröt Europas jemnvigt, visade sig Erynnierna för första gången för honom. Han sökte att undfly dem genom att återvända till det liberala regeringssystemet, men förgäfves. Derefter rusade han mot Tysklands utsträckta svärd. Han vaknade och dog med blicken fäst på den förfärliga verkligheten. Aldrig har en menniska haft ett sällsammare öde eller upplefvat större vexlingar. Upplösningen af denna tillvaro är så mörk och tillika så jämmerlig, att man kunde frestas till medömkan. Men Frankrike har under två år offrat så mycket blod och så många tårar, att det icke har nägra öfriga för upphofsmannen till dess olyckor. I ett telegram från Versailles af den 10 dennes till Times säges, att kejsarinnan Eugenie kommer att utfärda ett manifest till franska nationen, i hvilket hon förklarar, att hon öfvertager regentskapet under sin sons minderårighet. Denna underrättelse torde dock behöfva bekräftelse. I en korrespondens från London till tyska tidningar berättas, att det råder stor oenighet mellan de bonapartistiska partierna, af hvilka det ena ledes af kejsarinnan, det andra af prins Jeröme Napoleon. Den senare skall hafva förklarat, att han icke vill underkasta sig spanjorskans befallningar. I de parlamentariska kretsarne i Versailles anser man, att nationalförsamlingens bonapartister skola sluta sig till högern och högra centern med undantag af några få, som vilja öfvergå till det republikanska partiet. Emellertid offentliggör tidningen IL Ordre redan