Jag vill just omtala ett bevis härpå. Di studenterna förliden höst firade en fest : anledning af de femtio år, som förflutit se dan Runeberg, Lönnroth och Snellman blefvc studenter, blefvo till denna fest inbjudne flere af desses samtida äfvensom universite tets lärare och honoratiores särskildt er bjödos att deltaga i festen, men vice kansle ren hvarken erbjöds att deltaga eller inbjöds ehuru han blifvit student på samma gång som de, hvilka voro festens föremål, och då en skå dracks för desses ännu lefvande samtida, nämn des ej ett ord om Kothen. Skulle emellertic nu Kothen verkligen komma att afgå, skal detta otvifvelaktigt hafva till följd en stol förändring både uti universitetetets förhål landen och isynnerhet uti vårt skolväsende: ordnande. Man sväfvar derför i stor orc om hvem hans efterträdare skall blifva. En fråga, hvilken hos oss, likasom äfver i Sverige, dykt upp, är den om löneförhöj ning åt de lägre tjenstemännen. Från alla håll inkomma ansökningar i detta syfte och det icke från enskilda personer, utan från hela verk, börjande med senaten. Att er sådan förhöjning är alldeles nödvändig fram år deraf, att det är absolut omöjligt att efva med de löner staten består, men å andra sidan erfordrar en förhöjning af lö nerna, om den skall blifva tillräckligt stor för att motsvara sitt ändamål, en minskning af tjensternas antal. Detta vore äfven ganska lätt genom att frångå det uråldriga tunga maskineriet med sina många omgångar och sitt oändliga mångskrifveri; men i detta fall stöter man på en ovanlig konservatism, Man kan derför lätt döma till att alla dessa ansökningars öde skall blifva ett afslag, åtminstone för de lägre tjenstemännen, då deremot cheferna möjligen lyckas erhålla några tusen mark till. Så har det åtminstone gått förut och detta åskådningssätt har blifvit så inrotadt i vissa chefers hjernor, att då t. ex. senaten för något öfver ett år sedan af poststyrelsen infordrade ett förslag till förhöjande af de lägre tjenstemännens löner, inkom dåvordne postdirektören med ett betänkande, som föreslog löneförhöjning åt chefen och hans närmaste män, men lemnade hela den stora skaran af illa aflönade underordnade tjenstemän utan någon förbättring af deras vilkor. Men icke nog härmed; då senaten återsände detta betänkande, emedan det icke uppfyllde hvad senaten begärt, insände den nuvarande postdirektören det ånyo oförändradt, med förklaring att hans företrädares betänkande var så väl motiveradt, att han icke kunde frångå detsamma. Med sådana exempel för ögonen kunna tjenstemännen icke vänta mycket godt af sina ansökningar. Inom kort väntar man sig här en intressant injurieprocess. Sammanhanget är följande. Direktionen för vår stående svenska teater hade nyligen upptagit en af en ung litteratör gjord svensk bearbetning af den finske skalden Alexis Kivis på finska för några år sedan i tryck utgifna skådespel Karkurit (Flyktingarne). Härtill hade nu direktionen full rätt, dä författaren icke hade gjort något förbehåll hvarken emot styckets uppförande eller öfversättning, än mindre emot dess bearbetning. Emellertid uppträdde doktor Bergbom, sedan gammalt känd såsom en ifrig motståndare till vår svenska teater, med en skamlös protest i tidningarne, deri han såsom föregifven målsman för Kivi, hvilken under det sista året lidit af kroniskt delirium, som äfven i dessa dagar slutat hans lif, beskyllde teaterdirektionen för att under sken af laglighet hafva beröfvat en värnlös person hans egendom. Inom parentes må här nämnas, att Kivi af bearbetaren erhöll den denne enligt teaterreglementet tillkorzmande tantieme. För denna Bergboms protest har nu teaterdirektionen instämt honom och yrkar hans fällande till ansvar för ärekränkning. Tiden, då målet skall förekomma vid rådstufvurätten, är ännu icke utsatt, men publiken emotser det med spänning. Å ena sidan äro nemligen alla tänkande opartiska personer ense derom, att doktor Bergbom uppträdt skamlöst, men å andra sidan måste man medgifva, att direktionen handlat oklokt, då den instämt Bergbom. Han och hans anhängare skola nemligen göra allt för att framställa honom såsom en martyr för den fria yttranderätten. Våra säregna pressförhållanden skola gifva dem vapen i händerna och teaterdirektionen skall gå med förlust ur striden, om dem ock har domstolens utslag till sin fördel.