Aftonbladet – 15 januari 1873, sida 3

8 tunnor) coking-kol, som antändas, och gasutvecklingen frän förbränningen upphettar pannans bottenplåt och sprider sig öfver nästan hela bottnen, hvarigenom plåtarne under tidens längd icke på något bestämdt ställe anfrätas, hvilket annars är fallet med direkt eldning under en vanlig afdunstningspanna. Cokingkolen förbrännas till utmärkta cinders, hvilkas qvalitet är fullkomligt jemförlig med de bästa engelska, som användas för lokomotiver och gjuterier, Bottnen hissas ned och en jernvagn mottager ugnens innehåll, som består af en stor, glödande klump, hvilken, med tillbjelp af en klo, utdragen och öfvergjuten med vatten, bildar den färdiga cindern, som afsvalas och bortföres. Efter det cinderklumpen är borttagen, hissas den rörliga bottnen ånyo upp, hvarefter nya kol åter uppkastas på ugnens framsida, dä sjelfantändning sker genast. Härigenom åstadkommes en permanent hetta för panna eller dylikt och den önskade hettan kan regieras medelst ett eller flera spjäll. Indunstningen af vätskan i pannan, såsom här i saltpannan, sker således utan någon kostnad för brännmateriel, i det fullt så många tunnor cinders erhållas som det inlagda antalet tunnor kol; och priset på goda cinders är, som bekant, betydligt högre än det å sjelfva kolen. Principen i uppfinningen, ehuru sinnrikt attänkt, är enkel, den behöfliga arbetskraften obetydlig, och lärer det väl icke dröja länge innan äfven andra fabriksrörelser, som fordra större qvantiteter brännmateriel, skola finna användandet af dessa ugnar vara till deras stora fördel för uppsamlande af de gasarter, som utvecklas under förbränringen och hvilka förut togo sig väg — senom skorstenen, till ingen nytta, men väl ill obehag för alla dem, som nödgades beinna sig i deras närhet.