Aftonbladet – 14 januari 1873, sida 2

Jag kan inte bedöma sådant, utropade hon hastigt. Triplet bet sig i läppen. Han kunde haft lust ait mörda henne. Det var ju retsamt — folk ville hellre låta hänga sig än läsa manuskripter. Och dock kunna de läsa massor af värdelöst skräp, som för några dagar sedan var manuskript. Les imbeciles! Det kan ej heller direktören vid denna teater, utropade den förolämpade riddaren af pennan. Hvad, har han mottagit dem? lydde det uddhvassa svaret. Nej, min nådiga, han har haft dem i ett halft är och han har skickat mig dem tillbaka utan ett ord till svar. . Hans läppar darrade. Tålamod, min bästa herre, svarade aktrisen muntert. Tragiska författare böra ega denna dygd för att kunna lära den åt sin publik. Teaterdirektörer, sir, äro som österländernas monarker, tillgängliga blott för sina slafvar eller sultaninnor. Vet ni väl att jag sökte den här direktören fjorton gånger, innan jag flck tala vid honom? Ni! Det är inte möjligt! Åh, det är nu många år sedan, och han har nu betalat minst hundrade pund för hvarje af dessa besök. Låt mig se, ni får skriffa elfva tragedier till, och då torde han läsa en, och när han läst den, skall han meddela sitt omdöme derom, och när ni fått det, har ni fått hvad hela verlden vet är värdt ingenting. He, he, hel! Och hon började äter läsa på sin roll. Hennes munterhet ökade Triplets smärta. Han tänkte på att ett enda ord från denna leende dam skulle kunna skaffa hans tragedier framgång, och på att han ej vågade begära detta enda ord. För henne gick det uppåt, för honom nedåt i verlden. Hon var