Aftonbladet – 14 januari 1873, sida 2

etgjord af ett ännu större dumhufvad än an sjelf. Utmattad, förtviflad, satte han sig åter tt ögonblick på bänken innan han egde tyrka att gå hem och krossa alla de förwoppningar han uppväckt. Medan hap satt der, sände ödet ini detta samma rum, liksom för att håna hans sorg, n varelse, som tycktes vara sjelfva glädens gudinna, oåtkomlig för bekymmer. Hon ;rädde in med raska steg, ty det var en mans roll hon öfverläste och upprepade nögt, med värma och kraft, ungefär en sida ir den bok hon höll i handen, innan hon varseblef Triplet. Jag ber om ursäkt, sir, sade hon och völl upp boken för ansigtet. Nej, min nådiga, sade Triplet, beunIrande, ehuru sorgsen, olycklig, men artig, jag ber er, var god och fortsätt. Lycklig ihöraren af, och ännu lyckligare författaeen till verser, som blifva så deklamerade! Ack l Ja, sade damen, om man bara kunde fverbevisa författarne om hvilken stor tjenst nan gör dem, då man framtvingar musik ir torra ord — det vore ingen nöd då. Är i också författare, sir? tillade hon illpaigt. En obetydlig sådan, min nådiga. Jag nar här några småsaker — tre sorgespel. Miss Woffington såg på sned på dem, unsefär som en häst, hvilken skyggar. Ack, min nådiga, sade Triplet i ett af sina anfall af vansinne, och jag kunde få inderställa dem edert upphöjda omdöme! Han lade sin hand på dem. Aktrisen sprang ät sidan. Det var som när en främnande hund ser oss taga upp en sten, för att asta på honom.