hvarandra; båda tillsammans uträtta vid Imer än man af ett ensamt kan fordra elle I vänta. Såsom grund för meddelande af hela språk l undervisningen vid elementarläroverken ar ser nu C. svenska språket böra tjena, i de detta äfven låter begagna sig till de full ständigaste och mest genomgående resolu tionsöfningar,. Att detta låter sig göra derpå tvifla vi visst icke; men med hvil ken framgång låta vi vara osagdt. Me hvilken rätt C. på grund af vår i detta fal motsatta åsigt påstår oss vilja helt och hål let tillbakasätta, undanskjuta, ja till och met utdöma svenska språket ur skolan, kunn: vi icke fatta. Tvärtom är vår öfvertygelse att det är till dess egen nytta, om det slip per öfvertaga denna grammatieerande och resolverande rol. Först när man vid mo dersmålets läsande slipper att hafva detta mål för ögonen, tro vi att man kan läsa det såsom det bör läsas. Det bör icke utnötas. missvårdas och göras för lärjungarne min. dre omtyckt genom att onödigtvis tjena till medel för vinnande af annat. Vi hafva till räcklig hög tanke om modersmålet, för att anse det vara värdigt att vara sitt eget mål. Skall det deremot läsas af lärjungarne så, att de nödgas fästa sig vid och göra reda för hvad som är subjekt, predikat, objekt etc. — ty det måste göras, om det skall öfvertaga den rol OC. tillämnat det — vi fråga då, om det är sättet att lära dem, att säfven modersmålet mäktar famna stora och klara tankar och kläda dem i ord af kraft och klang samt att i detta bor rasslet af härdade klingor,. Vi frukta för att klangen lätt skall gå deras öron förbi samt att klingorna skulle förefalla dem både slöa och rostiga. Att så icke må ske, önska vi fullt ut lika mycket som någon annan. Fäster man sig åter vid sjelfva ordet, att svenska språket bör vara det grundläggande i allmänhet, så är det ju ingen som bestridt detta. Ty ingen lär väl vilja föreslå, att man skall lära barnen läsa först latin eller tyska och sedan svenska. Då minimiåldern för inträde i elementarläroverken är 10 år, så har väl i medeltal hvar och en redan då läst sitt modersmål omkring 4 år. Det är ju sålanda i sjelfva verket det grundläggande språket, och vi kunna naturligivis icke tänka oss detannorlunda. Det är blott emot modersmålets användande säsom ett grammatiserande språk, som vi af kärlek för detsamma och lärjungarne önska se det befriadt. En sådan användning af detsamma förefaller oss lika onaturlig som om man ville lära någon gå genom att hålla en föreläsning i dynamisk mekanik, Hvad särskildt beträffar de anmärkningar, som OC. gör mot latinet såsom grundläggande för språkundervisningen, så vilja vi af redan nämnda skäl derom fatta oss kort. För att en ändamålsenlig och nog hastig kännedom i flera språk vid elementarläroverken skall kunna vinnas, är det nödvändigt, att icke alla läsas på samma sätt. Ett af dem bör vara hufvudspråket, detta bör först inträda och såsom en ledtråd genomgå det hela, bör åtminstone tills tillräcklig fasthet vunnits vara det dominerande och öfvertaga den egentligen grammatiserandedelen af denna undervisning. Derefter bör sedan den öfriga språkundervisningen lämpa sig och ej onödigtvis omtaga det gom förut inbemtats. Af skäl, som så många gånger upprepats och som för ingen för frågan intresserad böra kunna vara obekanta, anse vi latinet Iempligast för öfvertagande af denna rol. Franska, tyska och engelska språken måste, om man icke ser bort från hvad som med den första undervisningen åsyftas, underordnas detta. En arme måste bafva en hufvudanförare; tag bort denne och striden är förlorad, underbefälhatvarne må hvar för sig vara huru utmärkta som helst, om ingen bland dem finnes med tillräckligt anseende att af sina medbröder göra sig åtlydd. Tia den jemförelse, som i förut nämnda lilla arbete anställes mellan tyska och latinska språket, anser C. det vara partiskt att välja sådana exempel som es wird zerquetscht worden sein och fractum erit. Men välja vi hvilken form som helst i de sammansatta tempora, så finna vi i tyskan två ÅA tre ord mera än i latinet. Visserligen skulle zerquetscht kunna utbytas mot gelobt, geschrieben eller något annat, men skilnaden blir icke så stor. C. anställer emot denna en annan jemförelse: Wahrheitreritas, Arm — brachium, Framställda såsom bevis på, att de tyska orden äro kortare, hafva lika ren klang och äro minst lika lätta att både uttala och böja, frestar man allt till en början att räkna bokstäfverna, Vi vilja härvid tillika erinra, att veritas oftare får återgifvas med die (eine) Wahrheit, brachium med der (ein) Arm; böja vi vidare t. ex. det senare: brachii — les Armes, brachio — dem Arme, brachium — den Arm (hade detta ord haft vokalförindring i pluralis, skulle vi fortsatt böjningen). Der grosse Arm — magnum brachium, des grossen Armes — magni brachii, lem grossen Arme — magno brachio etc. Männe största enkelheten och redan ställa sig på venstra sidan om strecket? Hvad den omständigheten beträffar, att Cicero eller Livius icke gifvit oss några ord på telegrafer och jernvägslokomolivs, så är väl det icke precist af nöden för ett språk, som är ämnadt hvarken till taleller skrifspråk. Vidare anföras exempel på personer, som intagits direkte i rektors klass (motsvarande den femte) utan att ha läst latin från böran, att dessa i håg och flit härdiga yngingar snabt upphunnit sina kamrater. Detta må nu gälla hvad det kan; möjligen skulle RA RE a FILE VIA Sd