Aftonbladet – 13 januari 1873, sida 2

af två betjenter, galopperade hem till Lon don, påträffade han en täckvagn, som stod halft omkullstjelpt, fast i dyn, på sidan om vägen. Han såg in i vagnen, i den väl villiga afsigt att skratta åt de gummor har förmodade inrymmas der, men i stället föll hans blickar på en ung dam af den mest beundransvärda skönhet. Detta förändrade saken. Sir Charles höll genast in sin häst och erbjöd sin hjelp. Den unga damen tackade honom, och son hon var en oskyldig ung dam från landet förstod hon ej att återhålla ett par tårar som rullade öfver hennes kinder, medan ho1 omtalade för honom, huru angelägen hol var att komma till London, och hur ledse1 hon blifvit öfver detta uppehåll. Den gode sir Charles kände sig verkli gen rörd. Han satte öfver häckar och di ken bort till en bondgård, återkom med folk, rep och stänger, och med hjelp häraf och af sir Charles hästar, drogs vagnen snart upp ur lergropen. Den unga damen tackade och tackade ho nom, med rodnande kinder och stråland ögon och han red bort, stolt som en hjelte Men innan han hunnit fem mi!, blef har tankfull och missnöjd med sig sjelf; slutli gen nådde hans samvetsqval sin höjd, och han kallade till sig den skarpsinnigaste a sina tjenare, Hunsdon, befallde honom rid: tillbaka förbi vagnen, sedan följa den och stanna vid det värdshus, der den stannade samt taga reda på hvem den unga damer var. Derefter borde han i fullt sträck rid: till staden och berätta sin herre. hvad han fött veta. Sedan detta var anordnadt äter fick Pomanders sinne jemuvigten, och har trafvade samma afton in i London. Ankommen dit företog han sig på fullt allvar att försöka sticka ut sin vän hos