Och du föraktar mig ej? Det kan ju aldrig komma i fråga. Nåväl då — jag har glömt det!s Detta var ju barnsligt, men dylikt roa oss män, och kontrasten är så förtjusande! Denna samma lilla toka sprang följande at ton in på scenen, som en ung, modig vild. hjerna, drog sitt svärd och tycktes färdig att utmana helaf verldenl och gegra också. och efter ett lysande utfall mot publiken. kom sir Harry Wildnies och stod bredvid mr Vane, i foyern. Hennes klara hy upphöjdes af den puåra: de peruken till bländande skönhet. Hon nyttjade föga smisk, men det lilla hon än vändt, gjorde hennes ögon till två svarta blixtar. Från den glänsande pannan till den af fina fotvristen var hela hennes gestalt ide! symmetri; hon såg ut som Apollo sjelf ned stigen på en solens kyssar rodnande kulle. Hon satte sin fot på marken, så som bon skulle lagt sin hand på sin älskares axel, Hon stod der i sin kostym af sammet och sidensars, öfversällad af juveler, och såg ned på mr Vane; den stolta minen smälte bort i ett uttryck af djup qvinlighet. Första gången jag var här, sade Vane, skunde jag, under mitt samtal med Cibber ej undertrycka min beundran för dig, och hvad-tror du han sade? Att du berömde mig för att jag ekulle höra det. Gjorde du det? ; Kan du tro mig om en sådan låghet? Förlåt mig. Det är just hvad jag sjelf skulle gjort om jag velat göra min kur för en aktris. Du har visst ej träffat många uppriktiga menniskor i lifvet, dyra väninna? Iate en enda, mitt barn. Detta var en benämning som hon numera ofta använde när hon talade vid honom,