hbjeltinnan, och kärleken skulle inspirera honom och passionen ersätta bristen på skriftställarvana. (Ni rarrar mig att skratta, mr Vane!) Allt detta var ju himmelskt. Och deck var hon; med all sin storhet, så äkta qvinlig. Margaret! Ernegt! Jag vill göra dig en fråga. Var det sannt att du gret öfver att miss Bellamy fick sina kostymer från Paris? Det låter ju föga troligt. Visserligen; men säg mig det ändå. Hvem har sagt att jag gjorde det? Mr Cibber. Den gamle narren! Ja; men gret du? Gret? Ja, gret! Ernest, kostymerna voro gudomliga. Jag tviflar ej derpå, men svara mig. Och mina kostymer voro så illa med farpa — uff! dylik trasgrannlåt är min plåga. Svara mig! Ah! han vill se om jag är en sådan toka, att han har rättighet att förakta migl Nej! Jag tror att jag tvärtom skall håila mera af dig; men hittills har jag ej funnit några brister Och svagheter hos dig, och det gör mig orolig. Var lugn! Är det inte en svaghet att hålla af dig? Från denna svaghet är du fri, eljest skulle du tillfredsställa min nyfikenhet. Var då god och säg mig på ren begriplig engelska, hvad du begär af mig. Jag vill blott veta om du gret eller ej. Lofva att inte mera reta mig med detta, så skall jag svara dig, Det lofvar jag.