hon tyckte orättvist behandlad, vände hon sig till det församlade sällskapet och utbrast: Hvilken man har jag någonsin i mittlifrninerat? Tala, den som vägaroch kan! Dödstystnad rådde. Finnes någon annan qviuna här, som ej har ruinerat ätmingtone två? Ryktet säger att dödstystnad åter rådde, tills Kitty Clive tog mod till-sig; och säde att hon hade blott ruizerat en, och det var bans eget fel. Så mycket insåg mr Vane i alla fall ganska snart, att kvad miss Woffington än hade i sigte, var det dock ej egennyttan, som ledde henne, och skulle -honock en gång uppoffra sin frihet för hans skull, blefve-dat som om en prinsessa med egra höga händer skulle emida gyllene kedjor åt sig sjelf. Ännu fjorton dagar förgingo till de äl skandes ömsesidiga belåtenhet. För Vane var det ena hänrycknirgens dröm, att få vara I denna strålande varelses närhet, meden tusenden beundrade henne på afstånd; att å följa henne till teatern, svepa en varm sjal kring hennes axlar, att stå mellan kuisserna och mottaga henne, då hon leende och glad kom från. sin klädloge, att stå och se på huru hon, likt ett öfverjordiskt väsende, stod färdig att stiga ned på scenen, att höra den bifallsstorm gom följde på hentes inträde, som skottet följde på blixten; att taga hennes hand, då hon kom tillbaka, och känna hennes pulsar slå och se herne xenomglödgad af konstens hänförelse — hvil ken herrlighet! Och att sedan denna gudomliga varelse unde luta sitt bufvad mot hans. axel, och ned -lagn belåtenhet lyssna på hans kärleks1tgjutelser och hans framtidsplaner; ty han) skulle för hennes skull blifva dramatisk förattare, skrifva pjeser, der hon skulle vara