Aftonbladet – 10 januari 1873, sida 2

mildare valande Vvitnesbora om de svarlgeter, som mött bemödandena att göra karun till en sanning, innehåller den långariga striden om representationens beskattingsrätt, hvilken i samtliga sina delar — akten att bestämma statsinkomsterna, att evilja statsutgifterna, att kontrollera statsedlens användning — först efterhand gjort ig gällande i det omfång, grundlagarne rean för sextio år sedan angåfvo. Numera orde dock denna strid få anses väsentligen falutad. Om en författare i svenska statsätten, såsom hr Naumann i sista häftet af itt bekanta arbete, ännu finner för godt att estrida riksdagens rätt att allena besluta fver de ordinarie skatterna — formen för etta beslut, frågan om gemensam votering, r en helt annan sak — samt påstå, att onungen har veto mot hvarje rubbning af nslag på ordinarie stat, så lära sådana dokriner, hur envist de än må fasthållas, ej å någon betydelse för vårt lands konstiutionella utveckling hädanefter; faktiskt är å det ena som det andra numera afgjordt enlighet med grundlagens tydliga mening. )ch om man ännu för ej många år sedan insåg sig kunna undanhälla riksdagens rerisorer räkenskaperna öfver de svenska .kademiens tillgångar, som ej härflyta från tatsanslag, och som mycket oegentligt kalatzs enskilda medel,, så är detta en så inga smäsak i jomförelse med de jättesteg, ;ranskningsrätten tagit sedan början af .820-talet, att äfven detta supplement till epresentationens beskattningsrätt nu må negs vara i sin fulla utsträckning stadzadt. Om en hufvudpunkt i den länga striden srinras man af en i sista statsrevisionens verättelse om statsverket förekommande anmärkning. Vi mena regeringens rätt att föroga öfver besparingar å utgiftsstaten. I saknad af en sådan rätt — eller någon motsvarande — skulle regeringen på den tid, då riksdagar höllos hvart tredje eller femte är, naturligtvis ofta hafva blifvit försatt i svår förlägevbet. Derför förklarade också 1834 års riksdag, att K. M:t egde att till de med hbufvudtitelas anslag åsyftade ändamål disponera besparingar, som inom (iteln vid ordinarie anslagen kunna uppkomma, emedan denna K. M:ts fria dispositionsrätt är oundgärglig, på det K. M:t må vara i tillfälle att låta bestrida sådana kostiader, som, vid staternes. reglerande ej förutsedde, under tiden mellan riksdagarne finnas nödvändiga, och hvartill såväl mindre brister i dessa titlars förslagsanslag, som ock ti:lfälliga arvoden och traktamenten kunna räknar. Deremot ville riksdagen omintetgöra den då för tiden begagnade metoden, att genom anlitande af besparingar inrätta embeten och. tjenster, som riksdagen funnit onödiga och hvartill den vägrat att bevilja medel. Derför förklarades, att de under rikstatens hufvudtitlar uppkommande besparingar icke må användas till några bestämda löne-anslag på stat. Vid derpå följande 1840—1841 ärens riksdag befanns nödigt, awt ängu närmare precisera dennå bestämmelse derhän, att bespariogar finge af K. M:t användas till gå dana, af riksdagen icke pröfvade utgitter, som kunna finnabg för rikets styrelse af oundgängligt behof påkallade, men måste sådana utgifter ailtid vara tillfälliga och cke af permanent egenskaps, hvadan besparingarna följaktligen i intet fall må komma ifråga att begagnas till bestridande af åriiga löner och arvodens. Härvid har det sedermera förblifvit, och man skulle knappast tro, att denna bestämmelse numera i något fall kunnat råka i glömska. Att så likväl skett, visar den antydda påminnelsen i revisionsberättelsen, den det heter: Det här ofvan (nemligen i ci tabell öfver kostnaderna för visso allmänna verk och inrättninar) under rubrik arvoden och gfatifikationerör krigshofrätten upptagna belopp, 4500-rdr,utöres af arvoden åt denna hofrätts ordförande ch militäre ledamöter; varande dessa arvoden anordnade för ordföranden å fjerde hufvudtitelns allmänna besparingar samt för ledamöterne af fjerde och femte hufvudtitlarnes anslag till reseoch traktamentspenningar.. Till vinnande af enelbet och reda hafva revisorerne ansett sig börå öreslå, att tillgång för i fråga varande arvoden måtte under krigshofrättens anslag å riksstatens andra hbufvudtitel. uppföras, helst besparingats användande för ständiga arvoden är helt och hålet stridande mot de i afseende å dispositioxen äf hufvudtitlarnes besparingsmedel genom rikets ständers skrifvelse den 12 Maj 1841 meddelade bestämmelser. Y y Oformligheten i förfarandet är uppenbar: är efter annat utgå af besparingarna arvoden för i lag stadgade, permanenta och ingalunda tillfälliga befattningar. Anmärkningen har emeollertid fått en skäligen len iorm derigenom, att i främsta rummet framHålleg icke lagstridigheten af det hittillsvarande förfarandet utan den praktiska ändamålsenligheten af ett annat. Emellertid bör medgifvas, att detta åberopande af den enkelhet och reda, som genom en förändrad anordning skulle vinnar, tydligen icke står här såsom blott ett förmildrande talesätt: man finner nemligen, att revisorerne äfven i andra fall påpekat oegentligheter, som äro till hinders för enkelhet och reåa samt för bemödandet att lätt öfverse hela verkliga kostnaden för en eller annan statsinrättning. Sålunda erinras, att hyreskostnaden för kommerskollegium borde från allmänna indragningsstatens anslag å nionde hufvudtiteln flyttas till sjette hufvudtiteln, på det hela utgiften må vara på ett ställe synlig, samt det äfvenledes under allmänna indragningsstaten uppförda anslaget till arvoden för justitiestatsministerns tryckfrihetsombud öfverföras till justitiestatsexpeditionens anslag å andra hufvudtiteln. I den åberopade enkelhetens och redang namn torde denna och dylika förändringar vara välgrundade, om det eljest är önskvärdt, att riksstatens siffror åtminstone ej i flere fall-eller i högre grad, än förhållandena göra oundvikligt, oriktigt angilva den verkliga kostnaden för-allmänna verk och inrättningar,. De fleste, som fästa blicken på en riksstat, torde taga för gifvet, att t. ex. det å andra hufyudtiteln för krigs hofrätten uppförda anslag af 12.241 rdr 50