Aftonbladet – 9 januari 1873, sida 4

förelsevis helt oskyldiga ordalag. Han var el sann ungdomens vän. Ryktet spred sig any när Möllargutten kommit till bygden och både pojkar och flickor hade svårt att dölja den glädje. som då kom dem att gå i -tusind tankar.. Fö dem som växt a med hans spel, var det de bästa och fullständigaste språk, som de kunde ön ska sig för sina känslor, längtan och förhoppnin gar, och hade man varit borta och kommit iger som äldre, så var det knappast något, som gre en med sådan makt som Möllarguttensspe Att man i städerna, der han också lät höra sig, icke förstod hans spel är ganska naturligt, och minst kan man förtänka Kjöbenhavnarne att de icke förstodo hans Slaatter och Rullar, då han för några år sedan uppträdde på en konsert der. Möllargutten efterlemnar hustru och 5 eller barn, af hvilka en son är lika god spelman som fadren. Den yngsta sonen är anställd vid Jä arekårens musikkår i Kristiania. Sin ryktbar. et utom Thelemarken vann Möllarguttenegentligen först när Ole Bull tog honomi sitt beskydd och flera gånger lät honom spela på sina konserter. Professor Welhaven har, såsom bekant, skrifvit en af sina vackraste dikter till Möllargattensära. .— 1 fällan. I stadshusets matsal i Linkö ping sutto en qväll i förra veckan fyrar herrar 1 lifligt samspråk. Paulet föll på jagt. och en al de närvarande berättade följande: En af mina bekanta var en gång ute efter hare, då han helt oväntadt hörde sin hund gifva upp ett ståndskall. Vägledd deraf, fann han hunden fastsittande i den ena ändan af en harfälla och en hare i den andra. — Detta, mina herrar är sanning och får ej upptagas såsom en af de vanliga jagthistorierna -. ; Ah, det låter ju ganska troligt. Märkvärdigast är dock att hunden, i en sådan belägenhet, skälde på stånd, att han icke tjöt i stället-, sade en af åhörarne. Kors, han skälde ju på haren, som han hade blott några tum ifrån sig, men icke kunde nå, åminte berättaren. (ÖSTGÖTEN.) .— Hund och katt, I zoologiska trädgården i Dresden föddes för TÅRTA dagar sedan två tigerungar. Modren, Mathilde kallad, lät villigt skilja sig från sina ungar och fördes in i en annan bur, hvarpå en rapphönshynda, som nyligen hade fått valpar, släpptes in till de nyfödda, små tigerkattorna, hvilka hon genast började slicka och skänkte dem föda. Rättelser. I gårdagsbladet (utrikesrevyen) 3:dje sidan, 4:de spalten, rad 48 och 49 stär palatinska godset; läs palatinska gardet.