le gjorda förändringarna. Han försäkrade, att den nuvarande ministeren fortfarande kommer att handla i Bismarcks anda, att Roon hvarken motsatt sig kretsordningsreformen eller pärsutnämningarna och att hans afskedsansökan endast haft sin grund i me personliga skäl, hvilka sedermera förfallit. Bland de många arbetsinställelser, som på senare tiden förekommit i England, har gasarbetarnes i London väckt ett mycket stort appseende på grund deraf, att vederbörlig domstol fällt upphofsmännen till densamma till icke mindre än ett års fängelse. En korrespondent till Kölnische Zeitung lemnar följande intressanta upplysningar rörande denna sak: Sedan den dag, då fem af våra gasarbetare, som i strid med sina kontrakt inställt sitt arbete, dömdes till ett års fängelse; jäser det bland arbetarföreningarna. Hur skall det, säga de, gå med oss sjelfva, med våra föreningar, med vår mödosamt genomförda organisation, med vår förmåga. att tillställa striker och att inverka på arbetarne, då en domare är i stånd att ålägga sådana straff? Skola icke arbetarne på detta sätt bli afskräckta från att deltaga -i någon som helst strike? Hvad gagnar det oss, att arbetarföreningarna i kraft af en nyare parlamentsakt hafva blifvit upptagna bland lagligt bildade korporationer? Hvilken betydelse har föreningsmedlemmarnes rättsligt erkända ställning, när de på grund af en gemensamt företagen strike kunna anklagas och dömas för sammansvärjning,? Så ropa ledarne, emedan de känna, att nämnda stränga dom gifvit arbetareföreningarna en allvarsam stöt, och de sammankalla det ena mötet efter det andra för att protestera mot denna dom. Den 3 dennes på aftonen egde ett sådant möte rum. Mer än tjugufem arbetareföreningar voro här representerade. Odgerpresiderade, passionerade tal höllos, och man beslöt att agitera för, att domen antingen måtte upphäfvas eller mildras af regeringen. Om detta icke skedde, skulle jettemeetings af alla arbetareföreningarna hållas och ytterligare mått och steg vidtagas. Man bör boppas, att dessa mått och steg icke skola öfverskrida laglighetens gränser och att de endast skola ha till ändamål att ådagalägga den fälda domens förmenta olaglighet. Ar detta afsigten, så skänka vi agitatorerne vårt bifall; ty det måste framför allt göras tydligt, att det icke vederfarits arbetarne något slags orätt, och att de endast drabbats af lagens hela stränghet, men icke varit föremål för blott och bart godtycke. Lagens väg står dem öppen, och de göra väl i att de beträda densamma för att utreda sväfvande missförstånd, och förekomma nya sådana. Hvad det här förnämligast kommer an på är frågan, huruvida lagen angående brottsligt aftal (conspiracy) kan tillämpas på förevarande fall eller icke. I Englands allmänna lag förstås med conspiracy hvarje förbindelse mellan två eller flere personer för utöfvandet af.en olaglig handling eller också för utförandet af en laglig handling genom olagliga medel, Nu förneka arbetareföreningarnas ledare visserligen icke, att gasarbetarne begingo en olaglig handling, då de i strid med sitt kontrakt inställde arbetet utan föregående uppsägning, och de kunna icke heller förneka det andra, nemligen att de för att verkställa denna olagliga handling slogo sig tillsamman i hundratal. Men de vilja likväl icke medgifva, att lagen om konspiration kan tillämpas mot dem. Ty, säga de, om han kunde det, skulle ja arbetarnes lagliga rätt att bilda föreningar och göra arbetsinställningar vara upphäfd. Men i detta påstående ligger ett felslut. Domen är icke riktad mot arbetsinställningen, ty en arbetsinställning är lagligen tillåten, äfven om tusentals personer förena sig om att företaga henne. Men hon blifver först då lagstridig, när hon inledes på ett olagligt sätt, när hon som här börjar med ett kontraktsbrott. Hade gasarbetarne inställt sitt arbete efter fjorton dagars uppsägning, hvilken tidrymd var faststäld i deras kontrakt med bolagen — då kunde de icke ha blifvit anklagade för konspiration, ja, något åtal mot dem kunde icke ens ha kommit i fråga. Detta är klart, och man skall knappast kunna förebrå domaren någonting annat än att han äberopade sig på en lagparagraf, som tillät honom att fälla en ovanligt sträng dom. Desse samme arbetare, som icke drogo i betänkande att bryta mot lagen för att nå sitt syftemål och berömde sig af, att de skulle öfverlemna London åt alla mörkrets fasor, klaga nu öfver, att lagen om konspiration af hämndlystnad och på ett godtyckligt sätt blifvit tillämpad mot dem. Högre domstolar må nu afgöra detta, och vädjandet till dessa står öppet för arbetareföreningarnas ledare. Om förhållandena på Cuba, hvilka en längre tid varit föga kända, komma nu öfver Förenta Staterna mera detaljerade underrättelser. Tidningen Newyork Herald har nemligen ditsändt en särskild korrespondent, hvilken synes ha gjort sig noga underrättad om sakernas tillstånd derstädes och trädt i personlig beröring med insurrektionens ledare, Carlos Manuel Cespedes. På det hela taget låta dessa berättelser icke särdeles gynnsamt för spaniorerne. Emellertid kan man dock af flere faktiska uppgifter draga den slutsatsen, att insurgenterne i många hänseenden lida brist. En afdelning på 500 man skildras såsom mycket illa klädd. . Många af negrerne hade ingen annan beklädnad än byxor och skor. Skjortor förekommo endast undantagsvis. De hvite soldaterne hade byxor och skor, men på sin höjd en bland fem hade rock och skjorta. De fleste buro halmhattar. Cespedes beskrifves såsom en bredaxlad, stark man af medelstorlek med något gråsprängdt hår, lifliga, bruna ögon och ett energiskt utseende. Han tyckes vara omkring 50 år gammal, men är ännu i sin falla kbvnaft Han föratälvada Ikarrpagrandan.