Om modersmålet såsom skolämne. Af N. Lr. IT. (Med anledning af Några ord om Elementarläroverken af C. G. Bergman. Stockholm 1872.) Om modersmålets behandling i skolan vilja vi ännu tillägga några ord, säger hr B. vidare (s. 32, 33). Det har alltid förefallit oss, och vi hafva i detta afseende icke förändrat ksigt, såsom något onaturligt att sätta en svensk grammatik i händerpa på barn och låta dem lära den. En(!) bland tio skall icke underlåta att göra den anmärkningen: Jag begriper icke hvartill det skall tjena att lära dessa saker, då jag kan tala och skrifva lika bra dem förutan; lära mig, säger det, kan jag ju endast det som är mig obekant, men det är ju icke mitt modersmål och likväl skall jag uppfatta detta såsom något helt fremmande. Detta lärande af svensk grammatik förefaller mig hafva en viss likhet med en far(!) som vill lära sitt barn gå, genom att söka bibringa detsamma gåendets mekanik. 1) Nej, modersmålet måste läras genom öfning, grammatikan under läsning och särskilt under läsning af andra språk. Ehuru förf. på ett ställe uttryckligen nämner barn, då han stämplar studiet af svensk språklära i våra skolor såsom onaturligt, framgår dock af hela sammanhanget, att han icke vill veta af någon särskild undervisning i detta ämne på något stadium af elementarundervisningen. Bagynnelseoch slutorden i det nyss anförda stycket jämte den omständigheten att på intet ställe i afhandlingen talas om läsning af svensk grammatik gifva i och för sig fullt tillräckliga skäl för en sådan uppfattning af hr B:s mening. Äfven mot de här uttalade åsigterna skola vi tillåta oss att göra några invändningar, Dessförinnan må dock erinras derom, att hr B. jämväl i den efvan anförda argumentationen, åtminstone i allt det väsentliga deri, har Nägelsbach på sin sida, ehuru han tyd: ligen icke märkt det, efter som han ej här gifvit hänvisning till nämnde författare. 2) Den bevisning hrr Bergman och Nägelsbach här ästadkommit är emellertid lika litet bindande som försöket rörande uppsatser i skolorna. Den förre skulle nog icke dess mindre blifva en svår motståndare, enär det alltid — således långt före bekantskapen med Nägelsbachs arbete — förefallit honom så, som han säger, och han i detta afseende icke förändrat åsigt, men hvad Nägelsbach angår, så hvilar hans mening, enligt hvad han sjelt antyder, hufvudsakligen på auktoritetstro. Vi föredraga