Aftonbladet – 8 januari 1873, sida 3

MMMM före inte spela narr i er teater-foyer i af ton. — B. Härvid hördes ett klingande skratt utan för dörren, der den falska Bracegirdle höll på att tvätta bort sminket och rynkorna från panna och kinder, och det svarta musch: plåstret från tänderna, Nå sannerligen var det inte den irfländska trollpackan ! skrek Cibber. Jo, 8 var det, ljöd tillbaka den omiskänligaste irländska rytning. 0cn det är inte första gången i lekt blindbock med engelsmännen, min juvel! Alla såga på hvarandra oeh den utomor. dentliga falahg och finhet hvarmed detta puts blifvit utfördt, blef i ett ögonblick tydligt för dem alla. En bifallsstorm ut bröt, der mr Vanes och sir Charles Pa manders: Bravo Woffington! hördes öfver alla de öfrigas, Verkan af detta uppträde på mr Vane torde lätt kunna fattas. Hvem utom hon skulle kunnat göra detta? Det var, som om en målare skulle så måla en menniska, att andra menniskor trodde henne vara lefvande, Detta var skådespelarkonsten, men icke sådan, som på scenen, Vane var hänryckt och med hänryckningen blandade sig icke obehagligt en viss tillfredsställelse öfver att hans omdöme ändå till sluts var det riktiga, En enda deltog ej i den allmänna tillfredsställelsen, och detta var kanske ej att undra på. Denne ende var mr Cibber. Hans teorier hade fått en svår stöt (och k!la älska vi våra teorier). Han sjelf hade olifvit träffad af ett hårdt slag, och insen hatar sig sjelf. Han mumlade några rd om att efterhärmning är icke skådespearkonst, tog sin lilla trekantiga hatt och Örsvann, under den största pris snus som