Aftonbladet – 7 januari 1873, sida 2

rådde ingen älderdomssvaghet; endast ben nes händer tycktes nägot darrande, och käppen med guldknapp, som hon höll i handen, stötte något hårdt mot marken, som om hon behöft stöda sig derpå. Hon gick fram midt i rummet, nickade åt Cibber med ett: hur står det till, Colly? såg öfver de närvarandes hufvuden och betraktade rummets fyra väggar med ett visst intresse. Pagen bjöd henne artigt en stol. Icke så damfri, som den brukade vara, sade mrs Bracegirdle. Ingenting är som förr, sade Cibber, Så mycket bättre, menade miss Clive. — Vi skrattade just åt Davy Garrick, den lille skådespelaren i dessa småsinta, storordiga tider, då ni kom in, upplyste Cibber. Men om Cibber trott sig finna en bundsförvandt i sin väninna misstog han sig myc et. Ja, ja, sade hon, och nog icke för första gången. Det är en sjukdom hos er. Laga att ni blir botad, Colly Cibber. Davy Garrick behagar publiken, och i småsaker, såsom skådespelet, som ej förer någon till himmelriket, är man stor genom att behaga verlden. En och annan pästår sig ha ett högre mål; men ingen har det. Nikan dölja detta för unga narrar kanske, men ej för en gammal gumma som mig. He! he! he! Nej, nej, inte för en gammal gumma som mMig.x Hon vände sig om på stolen der hon satt, och med denna oväntade vresighet i tonen, som man ofta finner hos lifliga gamla, sade han: Ge mig en pris snus, någon af er Snusdosor framräcktes ögonblickligen. Hon tog en pris med yttersta fingerspetsarne, och snusade som — en engel skulle hafva snusat. Utomordentligt klokt fruntimmer? hviskade Quin till miss Clive.