åt med förebrående sidoblickar; och härå skrattade alla ånyo. James Quin, Garricks rival i tragisk roller: och Cibbers afgjorde beundrare, när made sig nu och frågade ytterst artigt: Kunna vi ej hoppas på något nytt frår mr Cibbers penna, sedan den hvilat så länge? Nej, lydde det lugnt afgifna svaret Om jag nu skrifver ett nytt stycke, hvem har ni som spelar det? Åh, många, sade Quin; er ödmjuke tjenare här... Ödmjukheten främst på listan! ropade hon som läste på rollen, Vane tyckte att detta var så skarpt. Garrick, Macklin, Kity Clive, som står här, er sonhustru, som är den bästa tragi ska skådespelerska jag sett, och Peg Wotfington, sem är en så god komisk skådespelerska, som ni någonsin sett, sade-Quin och blef eldröd i synen. Ni missförstår min fråga, svarade Cibber lugnt; jag känner nog till alla era dramatis personce, men hvar djefvulen har ni era skädespelare? Detta var dräpanade, Publiken, sade Quin, temligen ond, ESR somna; om vi spelade så som på er tid. Huru vet ni det, sir? lydde det hånfulla svaret; ni har ju aldrig försökt Quin var tystad, Peg Woffingtonsäg upp från sitt papper. Dåliga som vi äro,, sade hon med köld, skunde vi dock vara värre. Verkligen, sade OCibber och höjde på ögonbrynen, och på hvad sätt, om jag för: fråga ? , Om vi, som kräftorna, ginge baklänges. Åhörarne skrattade, Cibber tog sin till. lykt till gitt Synglag, —