var ömsom Juno, Psyche, Hebe, och troliger hvilketdera som föll henne in. Ingen under då att mr Vane kände sig öfverväldigad af detta skinande ljus i ett mörkt rum. Det föreföll honom som foyern varit ett skal, som denna herrliga varelse skulle spränga och göra sig fri. Under ti den sågo de öfriga blott en vacker skåde spelerska, som läste sin roll, medan Cibber säg en teaterelev, som lärde sig en massa, hvad han ansåg vara mycket enfaldiga verser. Sir Charles Pomander hade ej släppt henne ur sigte sedan hon kom in, och noga vaktat verkan af mr Vanes ord; men hon tycktes vara alltför fördjupad i sin läsning för att ens hafva märkt dem. Den erfarne Cibber, som genast genomskådade honom, drog Vane bort i ett hörn och började kom plimentera honom för hans så skickligt afpassade loftal. Ni gjorde det der utmärkt bra, sade han. Sannerligen trodde jag ifite det var ert allvar tills jag fick se henne stå bredvid er. Det tog, sir... det tog, det der! Vane blef eldröd af harm. sHvad menar ni, herre? sade han. Vill ni påstå att min beundran för denna dam skulle vara låtsad?:: Ni behöfver inte tala så högt, sade den gamle herrn; hon hör er nog-ändå. Pe der flickslynorna ha öron som falken har ögon. Han blinkade listigt åt Vane, och lemnade honom med en bugning, för att långsamt och struttande spatsera fram och åter i rummet, hvisslande en gammal sång, och något mycket påtagligt fördjupad i det förflutna; låtsande som om de närvarande ej funnes till, Det borde visserligen ej anses förolämpande att en gammal herre struttar hvisg