Aftonbladet – 3 januari 1873, sida 3

BLANDAD E ÄMNEN. Julkarnavalen1 Göteborg. Göteborgs-Postens kronikör skrifver följande om en julsed, som är på god väg att försvinna i Göteborg: I följd af den sorgligt kusliga väderleken eller måhända snarare i följd af -en stigande civilisation voro de i gatumaskeradernauppträdande i år föga anmärkningsvärda, både med anseende till qvantiteten och qvaliteten. Flertalet synes tillhöra den oförsynta del af sambällets drägg, som gjorde bäst i att hela året om bära mask. Vi påminna oss en annan tid, det kan nu vara 20 å 25 år sedan. Då erbjödo Göteborgs gator, i synnerhet hamngatorna, snart sagdt skådespelet af en lustig karneval midt uppe i höga Norden, en karneval, der det hvarken saknades dyrbara drägter eller ystra, likväl alltid inom anständighetens gränser kretsande upptåg. Den tiden var det nemligen modernt inom de bildade klassernas ungdom af båda könen att aflägga besök i bekanta familjer och derstädes aflemna understundom ganska dyrbara, alltid kärkomnsa skänker. JAlla tamburdörrar stodo då på vid gafvel för hvarje maskerad person och de rikt upplysta salongerna fingo genom de brokiga maskeradgruppernas oftast sinnrika och planmessigt genomförda uppträdande en hen festlig anstrykning. Det var den sydländska karnevalsrosen omplanterad i det svenska familjelifveta mark... Deltagarne i de glada utklädningarnebehandlades fullkomligt som gäster, förfriskningar serverades. skämtsamma repliker utvexlades och ej sällan hände det sig, att man vid pianots toner tog sig en munter svängom. Men nöjet urartade så småniugom: de ståtliga, sirliga kavaljererna i guldglänsande spanska sammetsdrägter och fjäderprydda baretter; de nätta bondgossarne och viga herlekinerna, de intagande wmarkisinnorna å la Louis XV. de näpna blekingsflickorna och de munviga dalkullorna försvunno, år efter år undanträngda af Mrkangande sjögastar, hvilka i ett tag länsade puuschbrickorna och stoppade grabbnälvar af drufvor, fikon, 1mssin och mandel i sina mera naturtrogna än för salongerna ämnade bussaronger. af bondflickor, hvilka doftade ladugård på långt håll och herdinnor, hvilka icke voro några ingenwer... Salongerna blefvo vitnen till allt utom fredliga uppträden... polisen fick träda emellan... tamburdörrarne tillriglades och så vardt ett snöpligt slut på den fröjden! — Ett afskedstal från seenen. Den omtyckte engelske komikern Charles Mathews, som några dagar före jul afslutade en serie af gästroller på Gaiety Theatre i London, höll dervid följande tal, som vi efter en engelsk tidning återgifva för kuriositetens skull: sDadies and Gentlemen! Det är så länge sedan jag hade det nöjet att adressera mig till edor. att jag ej velat afstå från mitt privilegiwna att få yttra några ord på denna sista afton af mitt engagement, Jag har tusen saker, som jag skulle vilja säga eder, men det skulle taga för lång tid. (Nej! Nej!) Sedan vi sist skildes åt har jag spelat för gulddiggarne i Australien, diamantletarne i Californien, buffeljägarne i den omr Western och menniskoätarne på Sandwichs-öarna. (Skratt.) På den sistnämnda platsen spelade jag en afton på befallning och i närvaro af hans majestät Kame-hame-ha, konung å Sandwiechs-öarna (icke Hoky Poky Wonky ong, såsom man uppgifvit att han eter), en hecksvart Potentat, vägande sina femton lispund, och inför en brun och svart kannibal-publik, som red och visade sina hvita tänder och hade ika trefligt som de för åtskilliga år sedan hade när de halstrade en missionär eller gräddade en barnunge liksom en u nspannkaka. (Skratt.) Men efter alla dessa farligheter står jag nu här igen frisk och kurantivår gamla skentrian. verld, 1. Vv. 8. rättare sagdt på mia fosterländska torfva. Men jag måste i detta ögonblick inskränka mig ill att uttrycka min tacksamhet för den lysande yppvaktning, som infunnit sig här afton eter arv ton under de senaste tio veckorna och för det varma och vänliga mottagande, som kommit mig ill del. Det är mödan värdt, skall jag säga, tt göra en trip kring verlden för att bli så hjertligt Pom när man kommer hem igen. (Bifallsrop.) ag har varit borta från England I tre år — en tid lång nog för att man kunnat hinna bli glömd — men det är glädjande att inua, att jag fortfarande är i edert minne och, hvad ännu bättre är, att jag ännu är i stånd att framkalla samma gamla tecken till bifall från publiken som förr. Vore denna publik densamna, som var vitne till mitt förstau pträdande på scenen, så skulle jag tillskrifva bifallet dess välvilliga känslor för en gammal bekantskap och utt den så väl Npptoge mina bemödanden nu blott. för gammalt kamratskaps skull, Men publiker År Rå längre densamma som fordom ; en annan seneration har uppväxt sedan jag gjorde min devut, och det är derföre högst angenämt för mig utt tro, att dem unga publikens nöje och belåtenet komma af mina prestationer och icke deraf Mt en gammal god vän visar Att vid 70 irs ålder se mig istånd att dräg) igtspelasamma toller som för 40 år sedan, och att vinna bifall