Aftonbladet – 3 januari 1873, sida 3

vara en verklig grefvinna eller hertiginna en gammal gumma framställdes af henne riktigt gammal, icke som en ung flicka med skrällande stämma, Hon spelade sir Harry Wildniss roll som en karl, och så bör der spelag (eller, hvad som är bättre, icke alls) så att den berömde Garrick upphörde at AD den och öfverlemaade den helt och hållet åt henna. Som mrs Duy målade hor så ärligt fullt af skrynklor i sitt vackra an sigte, att man trodde henne vara mjuttio år. Hon uppoffrade sin ogen skönhet för at! upphöja konstens, och det kallar jag att vara en sann konstnär. Den afton då vår berättelse börjar, var mr Vane som vanligt på sin post, för att åhöra några af de blodtörstiga samtal, som våra hederliga förfäder kallade sorgespel Margaret Wotfington skulle framsäga epilogen, men under de föregående blodtögatiga fem akterna hade hon ingenting att göra an nat än att so sig omkring salongen, Snart fann han att ett bokant änsigte noga betraktade hans Den herre, hvilken ansigtet tilkyrde, och som nu fann sig igenkänd, lemnade sin plats, och en minut senare inträdde baroneten sir Charles Pomandes i mr Vanes loge. Denne sir Charles var en man som tyckte om lasten; nöjet kallade han den, Mr Vane hade för två år sedan gjort hans bekant skap i Shrapshire, der han, så att säga, låtit släppa sig på bete för en månads tid. Hans afsigt var att genom fårstek, groft bröd, frisk luft, vatten, ett nyktert och fred: ligt lefnadssätt stärka sina krafter för att kunna dyka ännu djopare ned bland helsoförödande mat ogh moral. För några aftnar sedan hade han bemärkt nr Vane i teatern; en vanlig person skulle senast gått fram och skakat hand med ho: nom, men sir Oharles var ingen vanlig menniska, han var diplomat. Först och främst sade han till sig sjelf: hvad gör den mannen här? Derpå upptäckte han snart att lenne man måste vara förälskad i någon skådespelerska, och då blef det hans mål att