Aftonbladet – 3 januari 1873, sida 3

att veta att detta var förtal — men det gjorde henne doek mera jordisk. Slutligen skickade han henne ett anonymt bref, hvari han uttryckte sin tacksamhet för det skönhetens förlofyade land, dit hon infört honom. Snart derefter fnnna de utmärktasta blamsterbuketter hvarje afton vägen till hennes klädloge. Stundom voro verser och ädla stenar blandade bland hennes rosor och eglantine. Och, o! huru han hela aftonen bevakade den nor skådespelerskans hlickar, för att se om hon såg oftare åt hans loge, än Mi den motsvarande på andra sidan, Hvilken omätlig vinst om hop hade märkt att han afton efter afton från samma plats betraktade fönnet Slutligen en dag sände han henne en blomsterkrans och ett bref, hvari han bönföll att hon, om nkgot enda al de ord han skrifvit hade roat eller intresserat henne, samma afton måtte bära denna krans. Men sedan detta Var gjordt, darrade han; han hade begärt ett afgörande svar, då kanske hang enda säkerhet låg i tålamod ach väntan, Hon trädde in på scenen och han kände sig gripen al en iskyla, ty hennes hufyud prvddö; blott at det präktiga håest — ingen enda blomma fanns der. Han skulle ej uthärdat att sitta qvar till styckets slut, om ej liksom en blytyngd lagt sig öfver honom och tvingat honom att blifva der han var. Ridån gick upp för femte akten, och — kunde han tro sina ögon? Der stod ju miss Woffington med hans krans på hufvudet! Denna syn nästan förtog honom andedrägten. Hon framsade epilogen och då ridån föll, lyfte hon ögonen mot hans loge och helsade honom med en tydlig, drottningslik nigning; hjertat satt honom 1 halsgropen och han gick hem med bevingade steg. Margaret Woffington var ej heller ovärdig åtminstone en del af denna entusiasm; hon var en sann artist; en förnämn dam blef i hennes händer verkligen en förnäm dam, med fina manår, icke en dam med man6r som en kurtisan, hvilken öfverdrift vanligen på scenen framställes med anspråk på att