Aftonbladet – 3 januari 1873, sida 2

— Dramaiiska teatern. I går gåfvos på denna scen de förut annonserade, men då instälda nyheterna Från Amerika och Nyårsaftonen. Det förra af dessa stycken är den spiritnelle författarens till Ombyten och En teaterpjes senaste arbete, hvar han visserligen i den qvicka dialogen ytterligare dokumenterar sig såsem mästare, på samma gäng han här i plananläggning och karaktersteckning stär betydligt lägre än särskildt i den senare af de båda äldre produkterna. Stycket innehåller dock så mycket roligt, att det, speladt så väl som nu är fallet, troligen rätt länge kommer att hålla sig uppe på repertoiren, Hufvudkarakteren, oa besynnerlig kusin från Amerika, som återkommer hem och åtäger sig att spelx Hörsyn för sina slägtingar, återgitves af hr Fredriksson med all den finhet och sanning, som denne förträfflige skådespelare förmår att inlägga i sivu uppfattning. En anmärkning tillåta vi oss dock emot honom, enär den någon gång måste göras, En mästare i att rätt betona en fras, är hr F. icke i lika grad herre öfver sina rörelser, som ofta förefalla vårdslösa, kantiga, någon gäng till och med osköna. t alla den bildade mannens ständigt genom sjelfbeherskning eller konvenans tyglade affekter förstår hr F. bättre än de fleste att gifva ett sant och vackert uttryck, men för framställningen af en våldsam alla det passandes skrankor ned: brytande passion lämpar tig hans talang mindre. Derför var ock i detta stycke slutscenen i andra akten bans minst lyckade, särskildt hans sätt att rusa fram vid det ärekränkande tillmälet usling, Vi hafva nämnt detta, derför att hr F. synes oas ega det allvar med sin konst, att ban otvifvelaktigt skall på rätt sätt upptaga en i hennes intresse gjord påminnelse till hennes i öfrigt så lyckliga utöfvare. Förnämsta, el ler ätminstone svkraste, rollen nästefter hr Y:s, utfördes på ett förtjenstfullt sätt af fröken Wiberg, som i densamma gaf löfte om sig att blilva den dramatiska scenen ej blott till atort gagn, utan ock till prydnad. De ötrige medspelande, fru och hr Almlöf, fröken C. Jansson samt hrr Hartman och Sundberg fylds sina partier väl eller åtminstone oklanderligt och blefvo, liksom de förutnämnde, efter styckets slut framallade. Efterpjesens enda betydelse låg deri att det var ett svenskt original, enligt alla kriterler af en nybörjare, hvilken i denna egenskap är berättigad till öfverseende, helst författarens intention otvifvelaktigt varit ganska god oeh den lilla konflikt, som här förekommit, har sin grund i menniskohljertats allra ädlaste och ursprungligasta drifter, Att publiken, som, just då desg känslosträngar ansläs, såsom här, deraf pla. gar låta hänföra sig att öfverse red striga svagheter, vid äskådandet af En nyärsafton förblir ovanligt kall, antyder likväl att stycket mäste lida af ett hetänkligt fel. Så är ock förhållandet, ty detnar det i mångas ögon oförlåtliga — att vara tråkigt, Särskildt gäller detta om styckets hutvudperson, Edvard — ett känslofollt dygdemönster i en stil, som nu mer förlorat all lockelse — och åt hvilken hr Hellanders framställningskonat ej förmådde skänka något ntrease. Att fruarna Kinmanson och Alwöf,. hr Hartman och fröken C-. Janson at ina roller gjorde hvad göras kunde, pe vöfver knappt sägas, Dock torde deras taanger ej) förslå att rädda stycket undan en idig glömska, —— —K t. K. hofkapellet inbjuder allnänheten ser morgon i Stora teatern till en musikalisk högtid, hvars rikhaltiga betylelse och värde det är 0ss en kär pligt att påpeka. Redan den visshet, man eger, ar consertgifvarne vid detta tillfälle uppbjrdå hela sin samfälda kraft till ernående ett sannt konstnärligt resultat, innebär 460 bästa garanti för ett helgjutet ock ostördt nusikaliskt nöje, hvars värde eniellertid väsentligt förhöjes deraf att en större tonlikt af en bland vårt lands mest framstå ende kompositörer ingår iprogrammet, Kom.