Aftonbladet – 30 december 1873, sida 3

sten, kastat åtskilligt af sina tillhörigheter på marken, fäste härvid ryssens uppmärksamhet på att han borde fästa dessa säkert vid sadeln på den ena hästen, Ryssen, som sög Dahlbergs svaghet till följd af det svåra såret och dermed följande blodförlust, misstänkte icke listen, Pahlberg hade dock lyckats att bemäktiga sig en af de värjor hvaraf ryssen gatt sig i besittning. Under det denna nu vari begrepp med detta arbete, säger Dahlberg, och vände mig ryggen till, gaf Gud mig den resolution, att jag fattade värjan i vestra handen och sättande fästet emot mitt lif passade honom i veka sidan och gjorde med alla mina kroppskrafter en sådan stöt, att hon gick honom durch und durch, lemnandes värjan i den fördömda mordhundens lif, tagaudes jag fotterna till hjelp och skogen till mitt beskydd. Nu var dock frågan att kunna i det svaga tillstånd, hvari ban befann sig, undgå ryssarna och framkomma till svenska högqvarteret, som var flera mil aflägset. Första svårigheten var att komma utom de ryska linierna. Anropad af en förpost räddade han sig med att härma ljudet af dessa djur, som hafva smak för ekollon. Lyckligen kommen utom förpostlinien träffade han på en sjö och då han pinades at en förfärlig törst sökte han smyga sig fram till vattnet. Han hade dock knappt dit framkommit, förrän en trupp ryska dragoner kommo ridande förbi. Genom att nedsänka sig ända till halsen i vattnet lyckades hon dock undandraga sig deras uppmärksamhet. Hela följande dagen måste hsn utan föda och med en olidjig. värk i armen gömma sig i skogen och först vid nattens inbrott vägade han fortsätta vägen. (Slutet följer.)