Aftonbladet – 30 december 1873, sida 3

shdan kraft, att de kastade denna tillbaka, men. anfallna i flank och rygg af fiendens högra flygel. måste de efter ett hjeltemodigt mot stånd slutligen sträcka vapen. Westerbottens bataljon utmärkte sig vid detta till fälle på ett atomordentligt sätt. Derom talar dock icke Dahlberg. Redan i början af bataljen hade ban erhållit en kula i högra armbågen. Han såg vid detta tillfälle sin ena son stupa och den andra med honom dela fångenskapen. Snart blefvo de dock skilda åt. Dahlberg råkade ut för en rysk dragon, som under uppgift att föra honom till högqvarteret befallde honom att lägga åtskilligt byte som ryssen bemäktigat sig på den häst hvarpå Dahlberg under batal jen ridit. Dahlberg märkte dock snart att dragonen hade en annan afsigt än att föra honom till högqvarteret, enär han vek af ifrån vägen och förde honom inåt skogen. Han befann sig nu vid nattens inbrott ersam med denna usling. Afväpnad som han var och dessutom oförmögen att begagna högra armen såg han här ingen utsigt att undgå döden. När de inkommit i skogen så längt att dragonen var säker att kunna få ostörd utföra sitt dåd, befallte han nu Dahlberg att lemna alla de penningar som hap hade på sig och drog uniformsrocken af honom, hvarvid han måste uppsprätta ärmen. Dahlberg märkte nu att ingen utväg fanns att rädda sitt lif utan genom att bringa den uslingen om lifvet, som på ett så omenskligt sätt kunde bete sig emot en afväpnad fånge. Ryssens snikenhet kom honom här väl till pass. Denne som fruktade att vid det motstånd fången härvid komme att göra hästarne skulle blifva skrämda, sökte derföre först att samman binda hästarne och fästa dem vid ett träd. Dahlberg, som vid nedstigandet från hä