Aftonbladet – 21 december 1872, sida 2

I tryck, mäste berättaren då, så att säga,l5? uttrycka sig muntligt. Det skrifna ordet pi är fattigt, det talade har en skara bunds-jm förvandter i ton, åtbörder och minspel, let hvilka i en saga för barn, måste, om den le! skall kunna rätt njutas, i någon mån er-sö sättas genom ett användande af de allra jsi enklaste uttryck, de allra enklaste begrepp, at genom undvikande af allt abstrakt, med ett (se ord genom det naiva i formen. Professor Ly-S sander har i flere afsenden som sagoförtäl-ri jare utmärkta förtjenster; hans humor ärg ofta af det slag, som framlockar löjen äf-h ven på barnaläppar, hans skildringar egals: ofta verkligt poetisk fägring. Skulle vilä! göra någon allmän anmärkning, så vore detst den, att han, så att säga, mycket till egen förnöjelse betraktar diktens perlor, att hans framställning någon gång höjer sig öfver det egentliga auditoriet; särskildt ha vi tyckt oss finna detta uti hans återgifning af den ; berömda episoden ur Mahabharata om Nalas och Damajanti. Mest tilltalande för denm yngsta kretsen af ihörare anse vi den för-la sta berättelsen, kallad Två gånger konung, ir till hvilken enligt uppgift uppränningen är hemtad ur det stora diktverk, som är kändt under den poetiska titeln Sagoströmmarnes haf; framställningssättet är här verkligt förträffligt, och blott undantagsvis stötes man något t. ex. af ett alltför abstrakt ord sådant som rättsinnehafvarne (sid. 5), hvilket g en minderårig läsare väl knappt förstär sig på. Hvad angår de valda sagornas karakter, 3å finnes den kanske på visst sätt angifven redan i hufvudtiteln Åfventyr; vi ha ätmin stone så uppfattat detta i annat fall alltför osvenska uttryck. Med andra ord, det är icke sagor i den mening som H. C. Andersens Eventyr, prof. Lysander erbjuder; naturföremålen uppträda icke som personliga varelser, besjälade af barnets fantasi, utan det är en hop glada och lustiga äfventyr be14 sättaren roat sig med att framdraga, med eller utan gudar och gudinnor, f6er och trollstafvar. Möjligen är värt uppfattningssätt af den skenbara danicismen oriktig, men den förefaller osa då lika oberättigad som användningeXl af det danska ordet omtrent (sid. 13 30) hvilket vi under alla förhållanden halj råd TOT 4 i en svensk bok. svårt att Ånd4 ös -,.. 2. äfventyI Men, för att återgå till de varm mn rens karsktör, hura glada och roliga de a. äro, sylas de tå dovk jeks i allt uppfylla fordringarne på en verkligt åtnd Parnläg: ning. En fantastisk berättelse bör, som få gon uttryckt sig, hålla medelvägen mellan alltför godt hull och alltför stor magerhet; icke får den beniga allegorien, den torra söns moralen träda tydligt fram genom dik-1s! tens väf, men icke keller den motsatta ytterligheten bör få ega rum. Den första at prof. Lyganders berättelser tyckes oss, för att begagna bilden, lida af alltför godt hull; man väntar att finna något inombords, men ån finner det just icke, och vi återkomma i detta satfimänliang till vår redan uttalade åsigt att den lärde berättare funnit ett utomordentligt behag uti att för egen del låta fantasien sväfva vidt omkring utan egentligt mål, att med ett ord tillämpa den farliga regeln: Sk jag målar, ty så roar mig att måla, Den täcka berättelsen om Nalas och Damajanti har så ofta blifvit af esthetici behandlad, att vi knappast här hbe-s höfva framleta hvad kärna deri kan finnas, Men om den tredje: En hästbandlares äfl; ventyr tillåta vi oss en anmärkning. Berättaren har, såsom han tillkännagifver, hemtat detta äfventyr från Boccaccios Decamerone, hvarvid allt blifvit aflägsnadt, som befarats kunna vara moraliskt anstötligt,en metod som visserligen här må vara nödvändig, men dock utan tvifvel beröfvat berättelsen något af dess bästa komik. Och i djupare menivg synes den oss detta oaktadt äfven i sin omdanade form ej vara etiskt tillfredsställande, hur försigtigt det skabrösa än må vara aflägsnadt. Berättelsens hjelten blir under en hop mycket löjliga och mycket humoristiskt skildrade händelser bestulen på 1 all sin egendom ; han stjäl i sin ordning sjelf och får ostraffadt behålla frukterna af stöl-den, Är detta rätt? frågar kanske det unga och dock vördnvadsvärda auditoriet — ty barn äro i denna mening värda att vördas — men berättelsen innehåller härom ingen upplysning. Ett par ord på titelbladet synas antyda att man har att vänta fortsättning på denna cykel. Vi uttala häröfver på så väl gamla som unga läsares vägnar en liflig tillfredsställelse, ty hvad man än må ha att an-1 märka i ett eller annat afseende, är dock det nu utkomna i och för sig formelt ypperligt och i åtskilliga fall ovanligt tilltalande. i a — Thomas Darell af H. af Trolle. (Alb.lo Bonnier.) Hr H. at Trolle har genomi? åtskilliga friska och okonstlade skildrin , gar ur sjömannalifvet redan förvärfvats sig rätt mycken popularitet, och äfven hans v senaste alster vitnar om betydlig begåfniug, för samma inom vår litteratur föga bearbelt tade branche af romaner. Bokens inledning med deri presenterade typer från hufvud-l! personens närmaste omgifning är ganska för-träffigt hållen, och äfven om fortsättningen då och då företer kanske alltför romaneska I slägtförhållanden och deraf följande kopflik-! ter af samma slag som i Herman Bjurstens Ödets lek eller något dylikt, så skall dock utan tvifvel den raska och lifliga berättelsen med sina skickligt inflätade episoder!1 alltigenom vinna intresserade läsare. — I mt Mm av — Brott och straff eller lifvet i ett svenskt straffängelseskildradt af Ave. (Alb. Bonnier.) Den som skrifvit denna romantiserade skildring, synes vilja ha sitt arbete bedömdt) snarare ur social och filantropisk än ur este-1 tisk Kynpunk Gemensamhetsfängelset är bj, nuvarande tillstånd onligt förf:s bsigt I au samma gång I7 : är Eröättskada för samhället, pe... mot X som det är dör grymmaste orättvisa... den felande individei, öitedat dönne Idessa straffanstalter nära nog tvingas att förtgå på brottets väg. Denna klart framgående ten: denä gifver åt hans (eller hennes) bok en kraftig färg, jomte det man icke kan frånkinta Fonom fypdighet i anordningen af de många detaljer hal synts hemsat direkte ur verkligheten. — Svenska nationaldrägter, jemte några drägter från Norge, samlade och tecknade aflta F. Weiss: (Stockholm, Sigfrid Flodins för-lde lag) De fockata ar; som lönehållas i detta lde lilla prydligt utt da häfte, utgöra till en 4 del afbildningar af de natlondidrägter, hvilka i under 1867 års verldsutställning eÅpöRörsdes på de af Söderman utförda bilderna och et hvilka sedermera såldes till Kensington-lsl museum i London. De öfriga teckningarna se iro efter olika källor komponerade af hrF Weiså och ttmärka pg liksom de förra ge sj nom ett fint och vårdadt ttförande såvällvs hvad litografieringen som färgläggniöget be: ide träffar. Gruppering och karakteristik ärost ifven berömvärda och det hela består myc-he tet väl jemförelse med flertalet fotografiska bildningar sf svenska nationaldrägter. — Wisby fall, pisk romantisk dikt i tio ånger jemte en samling mindre dikter af J. P, Wallin. (Upsala, Esaias Edqvist.) Den sanska vidlyftiga dikt, som i dubbel meing utgör den första i föreliggande häfte, njöt den utmärkelsen, att bebdo Eee NARE