Aftonbladet – 18 december 1872, sida 2

mån afmarscherat, då jag, om jag behagade fallgöra deras åstundan, kunde som herre öfver alltsammans få disponera efter behag, hvarpå jag svarade, att jag af alltsammans ingenting förbehöll mig mer än frökens beständiga vänskap, och ville intet tänka på att röra någon ting mer, allenast de ville förnöja mina karlar, så att de icke förrådde mig, hvarpå karlarne blefvo begåfvade med 3 dukater till mans och hyar sin skjorta. Nu var al liancen sluten och förnötte jag min tid uti obeskrifligt nöje, intill dess jag 6 veckor före uppbrottet blef med mina 3:ne man åter indragen till regementet och måste således från min fröken Clara med mycken jämmer å ömse sidor skiljas åt, under aftal att när campagnen vore till ända och armen komme i vintergvarter, skulle jag, om jag blefve vid lif, komma tillbaka igen, Emellertid var jag icke många dagar vid regementet förr än jag hade beskickning af min fröken att göra henne visite, som ock åtskilliga gånger skedde, emedan stället var endast 1 mil från kompaniqvarteren. Men sedan förslag till mig framställdes att gömma mig undan uti ett kloster, en mil derifrån; att der antaga katplska religionen och sedan gifta mig med fröken Ölara, hvilket intet kunde ske förr än jag blifvit katolik, åberopade jag vårt förra aftal att först göra campagnen ock om jag öfverblefve sedan söka att göra mig lycklig genom förenämnde förmåner, hvarmed min fröken lät sig benöjg; fast skilsmessan å båda sidor var så mycket sengiblare, som vår sammanlefnad varit menlös, ren och obefläckad. Andtligen kom det till uppbrott, då jag hos min fröken skulle aflägga min afskedskomplimang, som blef både kort och bedröflig, emedan ingen af oss förmådde tala för gråt, utan måste efteråt ölverlemna åt pennan att vara vår dolmetsceh (tolk). Striden mellan kärleken och pligten var utkämpad och pligten segrade, Ett annat lif öppnade sig för den unga krigaren än det han tillbragt vid den vackra polskans sida, Fälttåget emot Polen var slutadt,