Aftonbladet – 17 december 1872, sida 2

STOCKHOLM den 17 Dec. Vi lefva i de stora finansoperationernas dagar. Bolag med grundkapital på millioner; låneoperationer, likaledes på milliontals riksdaler, höra till ordningen för dagen och allmänheten börjar bli så van vid de stora siffrorna, att de numera ådraga sig en uppmärksamhet blott i förbigående. Vi förmoda derföre att man icke heller skall, utom kretsen af de direkt intresserade — och möjligen något litet inom hufvudstadens affärsverld i öfrigt — fästa sig vid den redogörelse, som vi meddela på annat ställe i bladet för en i går afton hållen bolagsstämma, som afsåg att åt en redan i temligen stor skala opererande penninginstitutions verksamhet gifva sådan utsträckning och förändring, att densamma dermed i sjelfva verket ökar de stora banketablissementens antal härstädes med ytterligare ett nytt sådant. Vitro emellertid, att denna redogörelse förtjenar en något allmännare uppmärksamhet, och detta af två skäl: för det första emedan i och med de ändringar i bolagets reglemente, hvilka vid bolagsstämman behandiades, bringas å bane en mycket vigtig principfråga, den nemligen i hvad mån majoriteten af aktieegaro i ett bolag eger att mot minoritetens bestridande gifva åt bolaget en ny och förändrad verksamhet; — för det andra med anledning af en under förhandlingarne inträffad högst märklig episod. Såsom en sådan tillåta vi 083 beteckna det af bolagsstyrelsens ordförande, en högre embetsman härstädes, inför bolagsstämman offentligen uppgifna för hållande, att chefen för k. finansdeparte mentet bemyndigat honom att gifva tillkänna, att, såvidt han kunde se, mötte ej från hans (br finansministerns) sida något hinder för de i fråga satta reglementsän dringarnes sanktionerande, Det lärer icke undgå läsaren, att enligt det anförda ytt randet hr chefen för finansdepartementet endast talat om hvad som kunde i fråga komma från hans sida, och vi skynda att jemväl fästa uppmärksamheten derpå, att det tillika uppgafs, att hr fioansministern hade reserverat sig med afseende på de anmärkningar, som möjligen kunde komma att göras vid föredragningen. Mon äfven med dessa inskränkningar och förbehåll, synes det oss som vore en förklaring, sådan som den i fråga varande, af en konungens rådgifvare på förhand afgifven rörande hans blitvande tillgöranden och tillstyrkanden i ett ännu icke till regeringen inkommet och följaktligen icke på något sätt i laga ordning beredt mål, att hänföra minst sagdt till besynnerligheternas område, Saken blir icke mindre anmärkningsvärd derföre, att hr finansministern i nu föreliggande fall kastat tyngden af sin auktoritet i vågskälen med afseende på en inom vederbörande bolag skarpt omtvistad partifråga, Vikunnanemligen icke gerna föreställa oss att en embetsman i hr underståthållaren Schagera ställning skulle tillåtit sig att, utan det mest formella begifvande af hr finansministern, offentligen anföra hans ord och åsig ter i ämnet. Detta skulle innefatta ett sådant åsidosättande af takt och grannulagenhet, att det icke gerna kan och får föratsättas. Och dock förefaller oss lemnandet från hr finansministerns sida af ett bemyn digande, så beskaffadt som det åberopade, så osannolikt, att det gränsar hardt nära till det otroliga. Det må nemligen väl vara allmänt kändt, att sedvänjorna inom vår högsta administration utvecklat sig derhän, att brr departementechefer temmeligen sjelfständigt afgöra de till hvars och ens departement hörande ärenden, men formelt och officielt är det dock Kongl. Maj:t i statsrådet som besluter, och det torde kunna sättas i fråga om det icke i någon mån innefattar: ett föregripande af detta beslut, då departementschefen ger antydningar på förhand om den riktning, i hvilken det skallIutfalla. Lit vara att han dervid endast talar om hvad han för sin del ämnar i saken tillgöra, men hans ställning ger dock åt hans ord en betydelse, gående ett icke obetydligt stycke utöfver ett meddelande af hans personliga åsigt i målet; och säkert är att den departementschef, som sålunda på förhand offentliggör sin ställning till förekommande ärenden, försätter sina kolleger i en ganska brydsam belägenhet, då de kunna komma i valet mellan sin åsigt, att föredragandens uttalade mening kan innefatta ett förha stande, och obehaget att förmå honom attsilva sig sjelf dementi. Och äfven om man endast håller sig till lepartementschefens egeu Personliga ställring till en fråga, så måste det betraktas såsom minst sagdt ett förhastande af honom wtt meddela sin åsigt i ett mål innan detamma fullständigt föreligger till pröfning. Det låter ju tänka sig att när handlingarne lifva follständiga, der kan i dem framträda n synpunkt, som undgätt hr departementshbefen, då han preliminärt tagit kännedom m saken sådan den framstälts för honom f blott den ena parten. Det på förhand erkställda offentliga proklamerandet af hans sigt kan då mycket väl förmodas göra howom mindre benägen att egna uppmärksam-. et åt motsidans synpunkter, än som måända varit fallet, om han haft fallkomligt ria händer. Just i här förevarande mål öreligger en synpunkt, som det väl kan änkas att hr föredraganden icke vid ett relimivärt skärskådande af det honom enkildt meddelade ändringsförslaget tillbörgen uppmärksammat, nemligen den af en el bolagsmän förfäktade åsigten, att reglewentsförändringarne åsyfta en sådan föränring af bolagets verksamhet, att majoriteten ske eger tvinga minoriteten att mot sin ilja deltaga i den nya verksamheten. Naarligtvis styrker det icke deras ställning, om drifva denna sats, att hr finansministern enom sitt uttalande gjort sig på sätt och is till part i målet. Konungen har i dag hållit konselj och ;rljudes det att excellensen v. Platens afxedsansökan vid detta tillfälle blifvit beljad samt att svensk-norske ministern i :t Petersb generalmajoren O. M. Björn