Aftonbladet – 16 december 1872, sida 2

Shakspeares Richard den tredje på svenska scenen. I Dagbladet för i dag läses en ny artikel rörande den drägt, i hvilken det storartade skådespelet skall gå öfver scenen, hufvudsakligen föranledd af och bemötande vår uppsats i ämnet för sistl. fredag. Då deri anmärkning göres öfver det olämpliga i att på förhand fördöma ett försök, som åtminstone sträfvar att göra ett af konstens största mästerverk tillgängligt för vär tids publik, med hvilken a: rkning tydligen vår uppsats åsyftas; vilja vi deremot invända att det just var Dagbladet, som genom sitt på förhand uttalade förordande omdöme öfver bearbetningen framkallade vår kritik öfver de af tidningen omnämnda förändringarna. Och då nägon annan grunå för en kritik af en bearbetning af skalden än hans eget verk näppeligen kan uppgifvas, torde också våra anmärkningar, som just hade detsamma till utgångspunkt, varit i formelt afseende fullt befogade. Mot deras inre halt har Dagbladet antingen ej kunnat eller ej gittat lemna någon motbevisning, utan endast upprepat att det icke trott att något för Richards karakter egentligt psykologiskt vigtigt blifvit uteslutet, Tron är visserligen en god sakE i sådana fall, der ingen objektiv visshet kan vinnas, men duger ej att vederlägga verkliga skäl, sådana som vi i denna fråga ur konstverket sjelft för vår bsigt hemtat. Men har Dagbladet ej i hutvudsak kunnat gendrifva våra tvifvelsmäl rörande den i fråga varande bearbetningens lämplighet och värde, har det deremot i ett specielt fall åstadkommit en bevisning, så grundlig att vi för densamma buga oas, blott beklagande att ej större resultat för sjelfva saken derigenom vunnits. Vär ärade kollega hade upplyst att den bearbetning, i hvilken skådespelet skall på vår scen uppföras, hufvudsakligen är gjord efter Colley Cibber, med delvis begagnande af den, etter hvilken stycket gifvits på Tysklands större scener. Hvad uteslutandet af den herrliga scenen i fjerde akten mellan de tre qvinnorna angick, vågade vi då uttrycka ett tvifvel att ett dylikt majestätsbrott mot tragisk poesi kunde hafva någon auktoritet från Shakspeares fädernesland. Dagbladet visar nu att dock så är förhållandet, i det dramat i ett och ett fjerdedels sekel på Englands förnämsta skådeplats gifvits utan denna scen. Detta kan då visserligen icke betyda annat, änatt man till och med i Enogland låter de poetiska konsiderationerna vika för de sceniska — hvaraf visserligen icke följer att denna scen skulle vara hvarken öfverflödig eller outförbar, utan blott att den under vissa förhållanden är svår att gifva —; men att något sådant är rätt, är dermed ingalunda bevisadt. Just bearbetningens ålder, hvarigenom hon i England nått den der högt uppburna rangen af traditionel, kan gifva anledning till en tvekan rörande dess mönstergiltighet, ty uppfattningen af Shakspeare har gjort förvänande framsteg på hundra är och deröfver. För öfrigt hafva större poetiska snillen än Colley Cibber misstagit sig om det väsent: liga och tillfälliga hos Shakspeare, hvarpå Schillers bekanta bearbetning af Macbeth utgör ett lysande exempel. Hvarken bearbetarens eller de utförande konstnärernes auktoritet kan derför i detta afseende för må oss att gifva till spillo skaldens egen Af vårt medgifvande att skådespelet svår ligen kan gifvas i sin ursprungliga drägt följer nemligen ej att hvilka bortskärningar som helst eller utbyten af handlingar mot berättelser skulle vära berättigade. Det är blott det tillfälliga hos skalden, som får röras, ej det väsentliga. Detta var lyckligt iakttaget med afseende å En vintersaga, om vi också lika litet här som i En midsommarnattsdröm kunna gilla sammanslagningen af flere akter till en; men af hvad vi genom Dagbladet sjelft erfarit om bearbetningen af Richard d en tredje kunna vi ej finna att det här är fallet. Vi hafva yttrat vår tanke att återstoden af skådespelet ändock kan göra stor verkan, men vi hafva förnekat att den kan blifva den, som Skakspeares mästerverk är skapadt att framkalla. Skulle åskådandet i morgon i detta afseende komma oss på andra tankar, skall intet fasthängande vid. egna meningar hindra oss att erkänna det. Men ävnu, när vi blott genom studier känna Richard den tredje, kunna vi ej föreställa oss att han skall kunna förblifva densamme efter genomgående af en så våldsam operation som den Cibberska stympningen, w EES OO AR