Aftonbladet – 16 december 1872, sida 2

SÄ a gen skillfång att hjelpa ibland många el er få. Den lättfärdighet i åsigter som den gamle mannen tycktsig finna blifva rådande bland det yngre slägtet emot den mera religiösa anda, som med all sin råhet var rådande i Carl KH arme föranleder honom till följande ntgjutelse; Jag hisnar när jag tänker på hvad för ett eländigt kreatur en krigsman är, när Gud intet med sin nåd styrker, och likväl vill en del af detta folkslaget skryta af sin egen tapperhet, om de någon gång varit med, då fienden fått nederlag; är icke det en stor dårskap och förmätenhet? Jo visserligen, men ännu större dårskap är det af dem, som straxt de för penningar blifvit antagne vid staten, fått värja vid sidan och galon om hatten, prata och räsonera om krigsoceasioner, som vore de generaler, eller åtminstone i denna saken förfarne officerare. Nu I denna batalj blef Dahlberg sårad, man säger att den stora segern, der fångarnas antal var större än hela den segrande armån var honom och de andra såråde till en märkvärdig lindring och lisa. Han omtalar den barbariska behandling, som vederfors de 6000 tillfångatagne ryssarne, i det de icke erhöllo pardon, utan alla blefvo massakrerade, De voro uniformerade i hvita rockar med rödt foder. Under flykten hade en hel hop af dem vändt ut och in på rockarne och fingo först pardon emedan Svenskarne trodde dem vara sachsare, men sedan general Rensköld fick veta att de voro ryssar, lät han föra dem för fronten och skjuta dem för hufvudet, hvilket Dahlberg säger var rätt ett ymkeligt spektakel, som honom något underligt förekom. Läkt ifrån sin blessyr infann sig Dahlberg åter vid armön, JTänge hade han ej