Aftonbladet – 16 december 1872, sida 2

— Dramatiska teatern gaf i lördags tvenne nya stycken, De begge enkorna, komedi i 4 akter af Dumanoir och Keranion, och En timma i väntsalen, komedi i en akt af Jules Guillemot. Det förstnämnda stycket är vid närmare påseende ingen nyhet. Det gafs å K. teatern för 12 år sedan under namnet Sorg och sorgdrägt och kunde då ej upplefva mer än två representationer. Vi tro visserligen, att det under sitt nya nama kommer att gå flere gånger, i synnerhet som en pjes af detta slag kan spelas bättre och naturligare på Dramatiska teatern än på den stora kungliga, der det verkligen icke var så lätt att ge konversationsstycken enkelt och ledigt. Men någon större lycka kommer den dock säkerligen icke att göra. Dertill är den såsom drama alltför innehållslös, såsom själsmålning alltför ytlig och såsom komedi alltför sentimental och saknande komiska pointer. Hr Sundberg utförde med) mycken friskhet och ungdomlighet samma roll som för tolf år sedan, regementsläkarens; hr Broman hade också qvar den gamle skrifvarens roll; men för öfrigt var uppsättningen ny och man kan säga, att utförandet på alla händer var förtjenstfullt, Fröken Sandberg lyckades gauska väl i återgifvandet af den hycklande enkans underliga och svåra, af författaren något obestämdt tecknade roll. Man hade visligen utelemnat den sista scenen, då den som död ansedde generalen skulle komma störtande in. Nu störta i stället alla till dörren för att taga emot honom. men ridån faller innan han kommer. Etterpjesen, En timma i väntsalen är ep obetydlighet, som icke tycktes synnerligt anslä publiken, oaktadt hr Hedins och fröken Åbergs förtjenstfulla spel,