BLANDADE ÄMNE En lappsk flicka. Till en finsk tidning skrifver en korrespondent: För ett halft årtionde sedan lästes i tidningarna om en lappsk flicka, som på skidor begaf sig från Lapplands tundror till Stockholm. Under denna färd hade hon att öfvervinna icke allenast besvärligheterna för en qvinna, som färdas på skidor. utan dessutom ännu den dumma hopens misstro, emedan hon var från Lappland. Folket trodde henne nemligen vara någon Joppsk trollqvinna och derför insläpptes hon icke i husen. varest derföre icke prester eller andra bildade invånare funnos vid hennes väg, flek den stackars flickan tillbringa icke allenast sina dagar på skidorna utan äfven sina nätter i snödritvorna. Allenast vid slutet af sin resa fick hon färdas något -vägst ycke i postvagnarna och sålunda anlände hon till Stockholm, : Såsom bekant, var den nyss hädangångne Konung Carl XV såväl som hans gemål lika mild och vänlig emot låga som höga, och dessa togo vård -om lappflickan samt satte henne i skola. Vid sin första ankomst till Stockolm kunde flicken tala endast med en lärarinna, ty andra kunde icke lappska språket. . Sedan flickan hade tillbragt sex år i Stockholm, har hon för ett år tillbaka kommit till Finland och vistats i Ekenäs hos någon herrskapsfamilj som hushållerska. Men då hon hörde att konung Carl XV dött, önskade flickan ännu få se sin fosterfader i likkistan, uttala för honom ännu i sitt hjerta sin tacksamhet och sitt farväl. Till denna resa hade något välvilligt fruntimmer skänkt henne respenningar. BDen 29 November inträffade flickan åter på ångbåt i Helsingfors, för att resa till Borgå, måhända till någon dylik befattning som hon haft i Ekenäs. Flickan är 25 år gamal. — Blandade ämnens i de amerikanska tidningarna. De amerikanska tidningarna, hvilka; som bekant, till hvarje pris söka underhålla sina läsare och icke just taga det så synnerligen noga med sanningen, meddelade nyligen följande historia: Den man i Förenta Staterna, som bäst förstår att gråta, är Edward Hartman från Chicago. Han har nyligen ankommit till Newyork, för att gifva offentliga föreställningar i sin konst och erbjuder sig att gråta i kapp med hvem som helst och håller 500 pund st.. att han skall bli segervinnare. Han bor i Hötel Franch och vid ankomsten fogade ödet så, att han kom att bo dörr om dörr med den berömde Långfinger Bill, hvilken är en lika stor mästare i konsten att skratta. Om morgonen, då Hartman vaknade och han som vanligt öfvade sig och pyt tade och grät alldeles rysligt, hörde Bill det och började skratta som om han varit besatt. Denna märkvärdiga duett hade varat en fjerdedel timme, då de begge konstnärerne fingo lust att se hvarandra och derför begåfvo sig ut iförstugan, der de ställde sig midt emot hvarandra, alltjemt fortsättande sina musikaliska öfningar. Det faller af sig sjelf att denna konsert skulle väcka stort uppseende i hotellet; gästerna skyndade till från alla sidor och trapporna och korridorerna voro snart fulla af herrar, damer och barn, som emåningom blefvo smittade antingen af gråten eller skrattet, efter sina olika lynnen. Ett fruktansvärdt skrattande och gråtande, omöjligt att beskrifva, uppstod ni. Långfinger Bill. som af naturen har ett godmodigt lynne, tog slutligen sin motståndares bjertskärande gråt för allvar, hvilket gjorde att han slog öfver från det mest otyglade skratt till den ursinnigaste gråt. Han blef ond på sig sjelf, derför att han skrattat åt en medmenniskas sorg. Han utgjöt strömmar af tårar och de som skrattat med honom blefvo djupt rörda och började också gråta. Då Hartman märkte detta, kunde han icke längre bålla sig; han öfvergaf sin roll och började skratta, och det med en sådan naturlighet, att han smittade alla de tjutande och gråtande, hvilka också började skratta. Det är icke godt att veta. hur länge detta uppträde skulle varat, om icke en af hotellets uppassare, som besatt den sällsynta förmågan att kunna skratta med högra ögat och gråta med det vere stra, hade skyndat till och lugnat begge partiemma. — Författarearvoden. Bland lefvande och döda skalder har ingen fått så bra betaldt för sina arbeten som engelsmannen Tennyson. För sin svagaste dikt, Drömmar på sjön, fick han 10 pund st. för hvarje versrad, och stycket innehöll 313 versrader. Hade Lope de Vega, hvilken är känd såsom den produktivaste af alla både äldre och nyare tiders skalder och som skall hafva skrifvit 21,816.000 verser, fått 10 pund st. för hvar rad, hvilken oerhörd summa ade icke hans arvode utgjort! Emellertid var Lopes arvode äfven för våra dagar anständigt nog, ty fult hans lärjunges Montalvans uppgift erhöll Lope 80,000 dukater för sina komedier och 6000 dukater för sina Sautos.. Hvilken motsats härtill bildar icke det arvode, som Milton erhöll för sitt Förlorade paradis, nemligen öfver hufvud 5 pund st., eller det arvode af 20 thaler, som bokhandlaren Mylius i Berlin efter långt betänkande gaf Göthe för hans Stella, oaktadt författaren redan då hade utgifvit sina arbeten -Götz von Berlichingen och Werther och med dem gjort ntomordentlig lycka. Till slut, skrifver Mylius efter att hafva öfverstått den svåra själskamp, som utbetalningen af 20thalersarvodet kostade honom, till slut skall nog Göthe fordra 100 louisdorer för sin Faust, — Fångade brefdufyvor. Från Kristiansand skrofo i Kristionsands Stiftsavis den 7 December: Ett hit från Bordeaux för några dagar sedan ankommet skepp Oscar har på vägen den 24iförra månaden i Biscya-bygten fått ombord ett par prefdufvor, som, drifna ur sin väg under rådande stlig storm sökte hviloplats på fart, get och fånsades. De hade på vingoch stjertfjädrarna åtskilliga stämplar påtryckta; en sådan fjäder, som lit af och som vi haft tillfälle att se, har följande ärken: (STUVdl MOR YB 69 (BELMONDE). Dfver det sista ordet står i stämpeln ännu ett ord, som dock är oläsligt.